• idag
    27 jan
    -6°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    28 jan
    -3°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    29 jan
    -5°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    30 jan
    -4°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    31 jan
    -6°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm

Insändare: Stämplad som missbrukare av vården

Insändare
PUBLICERAD:
Svårt att få gehör från vården vid långvarig smärta.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
Det finns några ”folksjukdomar” runt om i vårt avlånga land. Sjukdomar som man måste leva med. Men, varför är det som det är gällande sjukdomen, långvarig smärta?

Långvarig smärta, blir det om man haft det längre än tre månader enligt socialstyrelsens, läkemedelsverket och samtliga regioners sätt att se på det hela. Alla regioner har också med att sjukgymnastik, KBT och andra saker är viktigt i vården gällande långvarig smärta. De allra flesta patienter klarar sig bra med låg medicinering och det är bra, men det gäller inte alla. Här kan vi se sen en skillnad emellan hur regionerna hanterar det hela.

När det gäller svår långvarig smärta, ja där är skillnaderna. Alla regioner, utom en, håller sig till det som läkemedelsverket och läkemedelsproducenterna rekommenderar. 60 – 90 mg oxycodone/dygn. En enda region rekommenderar en betydligt lägre dos än detta och här är då det rekommenderat 15 mg/dygn. Det låter inte så mycket när man pratar milligram, men då det är starka mediciner, ja då är skillnaden enorm.

Man kan självklart diskutera detta med beroende och att det inte har någon effekt vid långvarig smärta. Det finns ju uppenbart skillnader i den åsikten. För egen del, har jag sedan första utvärderingen, talat om att min dos inte är hög nog. Då lägger en läkare vid regionen in att jag har ett beroende av medicineringen och sedan dess är jag stämplad som missbrukare av vården, trots att det finns ett beslut från IVO i ärendet som vården ska ta hänsyn till. Och jag vet själv att medicinerna hjälper, men doseringen är för liten. När jag studerade till undersköterska, då fick vi lära oss lyssna på patienten och bejaka det friska, något som uppenbart brister vid läkarutbildningen av idag.

Är det verkligen så här politikerna i Region Värmland vill bedriva vården. Söker man sig till akuten för att smärtan är enorm, ja då får man inte ens komma in. Patienter som inte blir trodda på, läkare lever i en egen värld i patientjournalerna och anklagar patienter orättfärdigt? Vilket forskningsunderlag har region Värmland, än vad samtliga läkemedelsproducenter (läs FASS), samtliga andra regioner samt läkemedelsverket, som är större än dessa tillsammans? När jag ifrågasatt min vård, ja då har jag till och med blivit utskriven från mottagningar. De kan alltså inte bemöta kritiken utan då gäller principen, bättre fly än illa fäkta och det i sig är ju rent bedrövligt av professionen vid Region Värmland och undrar ju om det är det som politiken är ute efter.

Detta elände jag upplever, har jag levt med i 5 år snart. För några veckor sedan var jag tvungen att ringa efter ambulans. Personalen sa "vi vet att du inte är ensam i Värmland om att inte bli trodd över att ha så ont." Då är det ett enormt systemfel i smärtbehandlingen vid Regionen när en sådan yrkesgrupp som ambulanspersonal säger något sådant.

Den enda och rätta lösningen ska ju vara att man håller sig till det av producenterna rekommenderade samt läkemedelsverkets rekommendationer. Det är ju dessutom en enkel sak för regionens politiker att gå in och beordra i väntan på utredning över vad som gått fel i behandlingen av oss i denna grupp. Något är det ju som är fel då människovärdigheten inte längre finns kvar. Patienter ska ha så ont så sjukgymnastiken och vardagen inte längre fungerar och jag hoppas verkligen inte att någon ska hamna i det helvete med misstro och dåligt bemötande som jag själv har upplevt igenom åren.

Mikael Ensson

Koppom

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.