Den oförfalskade glädjen i pulkabacken

Efter två månader av snoriga näsor, julledighet, allmän försiktighet och noja fann glädjen inga gränser där i pulkabacken mellan hyreshusen. Ja, så pass stor var glädjen att det faktum att jag lyckades ta med det enda trasiga av alla hundratals (känns det som) vinteråkdon gick sonen obemärkt förbi. Tur för mig.

Snöyra i all ära. Men ganska snart byttes vårdslöst rally rakt mot soprummet, mot tysta och hemlighetsfulla samtal. Allt på behörigt avstånd från mammor och småsyskon. Och det är nog bland det mest rörande jag sett länge. Klart han har saknat att hänga och snacka med sin kompis!

Om vad de två rosenkindade knattarna pratade om har jag ingen aning. Knappast avhandlades några konspiratoriska planer om att storma Rosenbad i alla fall. Den typen av trams verkar bara vuxna syssla med… åtminstone på andra sidan Atlanten.

Klart är i varje fall att hur mycket man som förälder än försöker (nåja, ibland) – så går det ju faktiskt inte att ersätta en bästa kompis.