Bara ett telefonsamtal bort

Ledare
PUBLICERAD:
Lokaltidningen har fortfarande en självklar plats i många människors vardag.
Foto: Gorm, Kallestad
Till jobbtelefonen ringer en äldre dam för att be om hjälp att söka bostadstillägg. Eller i alla fall få tag i en blankett på Pensionsmyndigheten för att göra det själv.

Hon ringer för att hon läst mig i tidningen och känner att jag "verkar bry mig om folk på riktigt". Kanske handlar det bara om att hon hittat mina kontaktuppgifter där under texten i papperstidningen och att det gjort mig lättare att nå än många myndigheter.

Men ett sånt här år hugger jag allt positivt jag kan. Det är nog ändå det finaste som hänt på jobbet under 2020.

Det och att så många anställda inom vård och omsorg känt ett tillräckligt högt förtroende för att höra av sig till både mig och redaktionen med nyhetstips och avslöjanden inifrån coronadrabbade verksamheter.

Den äldre damen har ringt Pensionsmyndigheten varje dag i två veckor på ett nummer hon hittat i telefonkatalogen. Men trots att telefonsvararen uppger att någon ska ringa tillbaka har det ännu inte hänt.

Tankarna flyger snabbt genom huvudet: Jag skulle förstås kunna ladda ner blanketterna direkt från hemsidan, skriva ut dem på papper och skicka. Om nu inte skrivaren hemma var trasig... Känner jag nån annan i stan med skrivare som bor så de skulle kunna lämna över dem? Men är det så smart då, så här i coronatider? Nä.

På Pensionsmyndighetens hemsida hittar jag i alla fall snabbt ett annat nummer än det hon hittills ringt på och tänker att vi får börja där.

Tre minuter senare ringer hon tillbaka: ”Vilket bra nummer det där var! De sa att jag skulle leta rätt på hyresavi så ringer de upp mig om 59 min.”

Vi säger hej då – och precis innan jag lägger på ropar jag in i telefonen ”hör av dig om de inte ringer!”. För det så man gör på en lokaltidning. Vi granskar och informerar och finns på plats där saker händer, visst. Men lokaltidningen är också en självklar del av människors vardag och vi med namn och bild i den många gånger i veckan, gamla bekanta.

Det var ett par veckor sedan kvinnan ringde nu, och än har hon inte ringt tillbaka. Så det verkar ha gått vägen.

När vi nu börjar packa ihop ett långt och dystert 2020, och när man på lokaltidningarna lägger till handlingen ett år med fler läsare än någonsin men där vi samtidigt, paradoxalt nog, brottas med att få läsarintäkterna att täcka kostnaderna, börjar man ändå tänka på ens roll i lokalsamhället. Men också på papperstidningens roll i ett hav av digitala lösningar.

Kvinnan som ringde efter hjälp hade inte tillgång till vare sig dator eller internet. Hon kunde inte enkelt skicka iväg ett e-postmeddelande med en fråga. Hon kunde inte surfa in på Pensionsmyndighetens hemsida och för att fylla i blanketten direkt där, inte hitta aktuella telefonnummer eller få uppdaterad information.

Men hon kunde bläddra i papperstidningen och hitta ett sätt att kontakta mig.

Jag har gjort det här jobbet i nästan 20 år och även om väldigt mycket under den här tiden förändrats i sättet på hur vi gör en tidning, är läsarkontakterna fortfarande sig lika. Ibland beröm, ibland kritik, ibland ett tips – och emellanåt även en liten tant som behöver ett telefonnummer.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.