• idag
    19 jan
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.1 mm
  • onsdag
    20 jan
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      2.2 mm
  • torsdag
    21 jan
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      4.0 mm
  • fredag
    22 jan
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    23 jan
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Krönika: Var det verkligen det värsta året någonsin?

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Peter Bäcker
Att sitta vid någons dödsbädd eller att hedra en vän genom att gå på begravningen är saker som inte går att göra om. Men det är i stort sett det enda jag oåterkalleligen har förlorat tänker jag när jag ser tillbaka på det gångna året.

I nyårsbetraktelserna som översvämmat sociala medier har bland det vanligaste varit ”farväl till det värsta året någonsin”. Vi är förstås på intet sätt ute ur skogen än men med vaccinets godkännande har vi börjat vädra morgonluft och tror att de restriktioner pandemin lagt över oss kommer att vara borta senast till hösten.

Jag tycker inte att det varit det värsta året någonsin i alla fall inte på grund av covid 19. Med all respekt för dem som drabbats av anförvanters död eller väldigt svåra sjukdomsattacker med lång och besvärlig rehabilitering, ser jag för egen del ett stort antal fördelar med den chockartade förändringen.

– Klimatförändringarna fick ett litet andrum – alldeles för litet och alldeles för kortvarigt men flera studier pekar på att de globala utsläppen av koldioxid kan komma att minska 4-8 procent under 2020, jämfört med utsläppen 2019. fast förändringen förmodas dessvärre vara tillfällig. Det stora för mig är inte att det blev en förändring utan att det gick att göra radikala omställningar i samhället när man trodde det var tvunget.

– Vår självklara livsstil förändrades över en natt. Jag är såklart medveten om att det kan ha uppkommit en väldig massa negativa samhällseffekter av det där vi inte kan se ännu, att samtalen till kvinnojourerna ökade vet vi, en ökning av antalet konkurser likaså och för Värmlands del är det väl klart att besöksnäringen är illa ute. Men vi fick upptäcka att det fanns andra sätt att sköta livet på och en del var riktigt bra.

Om kulturutövarna kan återhämta sig efter den rejäla smällen återstår också att se. Men för min del kan jag fundera över en besöksnäring som bygger på fritt resande över hela världen med tanke på den påverkan den visat sig ha på klimatet. Ska det vara en självklarhet att det är bra för oss alla att man kan sälja älgbajs eller getost till tyska turister i nordvärmland? Eller att det är lönsamt att ta hit asiater för att plocka de lingon vi inte orkar med? Att det är lönsamt för norrmän att åka på ”harrytur” vilket förstås svensk gränshandel gillar? Som glesbygdsfanatiker har jag varit en varm anhängare av all sorts entreprenörskap utanför städerna och det är självklart att en hel del av företagsamheten inriktat sig på att se till att få besökare, att serva besökarna på olika sätt och att underlätta resandet så att man kan få omsättning på det man nu producerar, varor, tjänster eller ren service.

Hur det kommer att bli i framtiden vet vi inte – men vi har fått lära oss att förändringar kan komma väldigt snabbt och vara väldigt stora. Botaniker, zoologer och entomologer berättar om hur artrikedomen utarmas, liknande larm kommer från de som forskar om fiskar, kräldjur och svampar. När regnskogarna skövlas söker sig de som lever där av nödvändighet till trakter där människor bor. Och så muterar ett virus som är harmlöst för djuret men farligt för människan.

Om ett par månader är jag vaccinerad och då ska jag skynda mig att krama min dotter väldigt länge – för nästa virus kan stå på tröskeln när som helst. Inför tanken att jag ska låsa in mig igen och inte få gå på teaterföreställning eller Oxhälja eller åka på kurs eller buffas och knuffas med de andra altarna i kören – inför det blir jag uppgiven. Om det däremot blir kvotering på flygresor, inga husbilskaravaner i Värmlandsskogarna och om vi blir tvungna att plocka lingonen själva… så är det uthärdligt. Roligt är det inte, många kommer att få se sina livsdrömmar gå i kras och omställningen kan bli brutal. Men det går att göra. De statliga ingripandena under pandemin har visat att vi visst kan göra rätt mycket, rätt snabbt när vi väl tror att det är nödvändigt.

2020 har bevisat sanningen i slagordet: ”Vad som helst kan hända när som helst”. Den ovissheten måste vi kunna leva med och allt som hänt under året som gått har gett många bevis på handlingskraft och samarbete.

Men hoppfull är jag inte, det aggressiva gafflandet om munskydd och de ännu mer aggressiva argumenten för och mot vaccin visar att det där med god vilja tycks ha försvunnit. Och vore jag lika rabiat som Trump-anhängarna så skulle jag ta det faktum att stormningen av Kapitolium organiserats via sociala medier som bevis för att sociala medier är ondskans redskap…

Men så är det ju inte. Sociala medier är det neutrala andra ordet i meningen – redskap. Ett verktyg som kan användas för att vi lättare ska nå fram till varandra. Och jag blir lycklig när Leif Nahnfeldt lägger en länk på Facebook där två kyrkliga höjdare står i Washington National Cathedral efter upploppet och vänligt men bestämt säger ”så här gör vi inte i vårt land”. Det är skönt att slippa det aggressiva, inget förlöjligande aller avfärdande bara budskapet ”vi är bättre än så här”.

Så nästa gång du känner för att håna munskyddsförespråkare/motståndare, vaccinförespråkare/motståndare, klimatförnekare ja, till och med Sverigedemokrater: nästa gång du kommer på en supersmart lagom elak kommentar och det kliar i Facebookfingrarna, tänk dig då istället att du står i en talarstol i Washington National Cathedral och ska säga något som ger tro och hopp för framtiden.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.