• idag
    27 jan
    -8°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    28 jan
    -3°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    29 jan
    -4°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    30 jan
    -8°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    31 jan
    -6°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Jakob Hellman gör en stark och mogen återkomst

Skivor
PUBLICERAD:
Jakob Hellman.
Foto: Pressbild
"En fin återkomst som kanske inte kommer välta branschen direkt men det räcker väl att han revolutionerat den en gång under sin karriär."

Pop

Jakob Hellman

Äntligen Borta
(Universal)

Att Jakob Hellmans återkomst tituleras ”Äntligen Borta” ringer lite märkligt i öronen; efter 31 års frånvaro är det nog många som istället känner ”äntligen tillbaka”. Men när första spåret rullar igång börjar man ana vad han menar och hans plötsliga försvinnande från rampljuset blir något förklarat.

Som bakgrund för en yngre generation, vilken kanske främst sett honom som socialt spattig 50-plussare i page i årets ”Så mycket bättre”, så släppte Jakob Hellman sin första skiva 1989. Denna debut blev en braksuccé, har utsetts till århundradets bästa skiva och lade grunden till hur en stor del av den svenska popmusiken låter i dag. Som en sista ingrediens till receptet på hur en myt skapas följdes den av tystnad. Visst glimtade några hintar genom åren att ny musik var på väg, men en uppföljning kom aldrig. Förrän nu då.

Så vad är det som äntligen är borta? I de flesta av låtarna sjunger Hellman mer tillbakalutat och betraktande än som tidigare rätt ur ett suktande ungdomshjärta. Universum verkar liksom inte kretsa kring honom längre så kanske är det egot han gjort sig av med. Bördan var antagligen gammal hederlig prestationsångest som inte blir lika akut när man står på distanserat avstånd från sig själv.

Ljudbilden är luftig och speglar temat av lättnad. Gitarr, piano och stråkar bygger upp ett driv samtidigt som det aldrig blir fläskigt. Under allvarligare stunder, till exempel i vackra ”Trettiofem”, får den sköra sången finkänsligt plats att bära upp andemeningen. Produktionen bereder helt enkelt väg för, istället för att köra över, artistens signum av avighet.

För egen del hade covern på ”I denna ljuva sommartid” kunnat strykas, den känns apart och som slöseri på utrymme där jag hellre hört mer från Hellmans perspektiv av världen. Men som helhet är det stark och mogen pop som paketerats. En fin återkomst som kanske inte kommer välta branschen direkt men det räcker väl att han revolutionerat den en gång under sin karriär.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.