Störst är inte alltid bäst

Ledare
PUBLICERAD:
Kommunalrådet Mathias Lindqvist (S) i Munkfors visar att störst inte alltid är bäst.
Foto: Sanna Emanuelsson
Coronapandemin har på ett brutalt sätt avslöjat samhällets brister. Coronakommissionens bistra betyg i sin första rapport om äldreomsorgen pekar på att ansvarsfördelningen mellan stat, regioner och kommuner är otydlig och skakig. Den svenska förvaltningsmodellen är inte byggd för svåra kriser.

Nu höjs röster för att staten ska ta över. Kristdemokraterna har länge krävt att staten ska ha ansvar för akutsjukvården och de stora sjukhusen. Liberalerna vill ha ett förstatligande av skolan.

Två tidigare S-märkta statsråd och landshövdingar föreslår att regionerna avskaffas och att deras uppgifter förs över till staten och kommunerna. Lars-Erik Lövdén och Lars Engqvist skriver på DN Debatt att staten bör ta över ansvaret för sjukhusen och kommunerna för primärvården.

Men att staten tar över det hela ansvaret betyder inte med automatik att det blir bättre eller att resurserna blir fler och lättare når även glest befolkade kommuner långt borta från storstäderna. Det kan få motsatt effekt, med nedlagda kontor och sämre service. Polisen, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är tre exempel.

Att förändra den regionala strukturen är svårt. I stort gäller den indelning som rikskanslern Axel Oxenstierna gjorde för snart 400 år sedan. Ett modernt försök av dåvarande civilministern Ardalan Shekarabi att minska antalet regioner från 21 till åtta körde på grund för fyra år sedan.

Regionernas berättigande försvaras givetvis av ledningen för Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) som i ett svar skriver att ”pandemin har blivit en ursäkt för de som vill stärka statens makt och förändra den styrmodell, som tjänat och tjänar Sverige väl”.

Det är lätt att fastna i en diskussion om organisation och strukturer och nog bör staten ta ett större ansvar för både vården, skolan och omsorgen. Men det borde handla mer om att styra resurserna rätt än om huvudmannaskapet.

Ska hela landet få en likvärdig vård, skola och omsorg behövs en annan modell och fördelning. Och mer pengar till avfolkningsbygder med en stor andel äldre.

Vid årsskiftet firades ett 50-årsjubileum utan några pukor och trumpeter. 1971 genomfördes den stora kommunreformen som radikalt minskade antalet kommuner i landet.

I Värmland delades norra Klarälvdalen mellan Torsby och Hagfors kommuner. I söder gick till exempel kommunerna i Nor, Grava, Nyed och Väse upp i storkommunen Karlstad. Samtidigt blev lilla Munkfors kvar som självständig kommun.

Munkfors går mot strömmen och visar att störst inte alltid är bäst. Kommunen, åttonde minsta i landet med 3 740 invånare, rankas på 21:a plats av 290 i Lärarförbundets lista över de bästa skolkommunerna. I Svenskt Näringsliv ranking hamnar Munkfors på 24:e plats i landet.

Men kommunen har hög arbetslöshet, många äldre och en högre kommunalskatt än rikssnittet. Det är orimligt att kommunalskatten ska variera från Dorotea i Västerbotten (35,15 kronor per intjänad hundralapp) till Österåker i Uppland (29,08 kronor).

Skillnaden på sex kronor per hundring blir ännu större när servicen är betydligt sämre i Västerbottens inland än i Stockholms närhet. Så gärna en översyn av hur Sverige ska organiseras, men först en rejäl skattereform som jämnar ut klyftorna i landet, både mellan människor och landsändar.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.