Nyligen rapporterade lokala media om forskare vid Karlstads universitet som topprankats av Stanforduniversitetet i USA. Två av dem, professorerna Bo Edvardsson och Carl Gustaf Bornehag, är bland de främsta i världen inom sina respektive forskningsområden. Bo Edvardsson hamnar på 32:e plats och Carl-Gustaf Bornehag på 97:e plats. Mycket glädjande och imponerande. Ytterligare åtta från universitetet är med på listan som upptar två procent av världens mest framstående forskare.
Inom idrotten är det prestationer som räknas. Det upprättas resultatlistor och tabeller över segrar och förluster. Den som hoppar högst, längst, springer fortast och kastar längst vinner. Man måste också bete sig ”sportsligt”, visa ett gott uppträdande, göra sitt bästa och ha ambitionen att vinna. Absolut inte fuska och inte maska.
Även universiteten värnar prestationer och meriter. Och även där finns tabeller och rankinglistor. Konkurrensen är hård och man måste uppträda i enlighet med vad god sed i forskning kräver. Annars kan det gå riktigt illa.
Både inom idrotts- och universitetsvärlden finns ”spelregler” som gynnar prestationer och gott uppförande. Fusk bestraffas. Vinnarna får inte utses på godtyckliga grunder. Det är meriter och prestationer som ska räknas när man konkurrerar om tjänster, forskningsmedel och status. Den mest kvalificerade ska erbjudas den ledigförklarade tjänsten. Prövningen ska vara rigorös och sökande granskas av externt sakkunniga.
Karlstads universitet gick från högskola till universitet för 20 år sedan. Från början var det lite si och så med viljan att ta till sig det meritokratiska systemet. Men med tiden blev det betydligt bättre.
Då fanns det de som inte var så nogräknade och som handplockade personer istället för att lysa ut lediga tjänster och överlåta bedömningen till externt sakkunniga. Forskningstid delades ut till personer med bristfälliga meriter och på godtyckliga grunder. Den tid som skulle gå till forskning användes i flera fall till att förkorta arbetsveckan. Tvivelaktigt intygande om sin egen roll i samförfattade publikationer förekom liksom ovilja att rätta sig efter vad god sed i forskning kräver. Vid flera tillfällen såg sig dekanerna nödgade att ingripa för att sätta stopp för otygen.
Jag har sysslat med forskning sedan början av 1970-talet och stött på olika forskartyper. En är ”Stretaren”. En annan ”Glidaren” och en tredje ”Stjärnan”. Stretaren, som är den vanligaste är ambitiös, målmedveten och plikttrogen med många timmars obetalt övertidsarbete. Stretare finns på alla nivåer i forskningshierarkin, från doktorand till professor. De blir inte sällan framgångsrika även om det inte leder till stjärnstatus.
Glidaren är stretarens raka motsats. Har mycket fuffens för sig för att nå sina mål. Drar sig inte för att smila, fjäska, ljuga, dölja och skryta. Glidaren är skicklig på att manipulera och att skylla på andra eller på yttre omständigheter när prestationer uteblir. Sampublicerar gärna med andra utan att själv kunna bidra med något alls av värde. Glidaren finns på alla nivåer inom akademin. Kan till och med bli professor genom att åka snålskjuts på kollegors meriter.
Stjärnor är det ont om. Vid varje given tidpunkt och inom varje organisation finns det bara plats för ett begränsat antal ”stjärnor”. Det gäller för artister. Det gäller för idrottare. Och det gäller för forskare. Det finns lokala stjärnor och globala stjärnor. Det går att vara stjärna i det egna laget utan att kunna kvalificera sig för landslaget. Måttstockarna tar hänsyn till sammanhang och omständigheter. Man kan vara stjärna på det egna lärosätet utan att glansen räcker till för att bli stjärna på de högst rankade lärosätena. Stjärnorna började som stretare. Hårt arbete parat med en särskild begåvning och lite tur ger till slut sin belöning.
Stjärnorna behövs för att höja statusen på sitt lärosäte. De har förmåga att dra till sig unga begåvningar och resurser.
Meriter avgör om man blir stjärna eller ej. Och framförallt forskningsmeriter. Det krävs en mycket omfattande vetenskaplig publicering. Det förutsätts att man blir uppmärksammad av andra genom en stor mängd citeringar. För att bli riktig stor stjärna fordras att man gör en vetenskaplig upptäckt inom discipliner som det utdelas nobelpris i.
Det som kännetecknar vetenskapliga upptäckter är att ramarna sprängts för vad metodböckerna föreskriver. Upptäcktens väg kan man inte på förhand bestämma. På den vägen spelar intuition, kreativitet och leklynne en central roll och som kan lockas fram av bland annat musik och konst. Många har musiken och konsten att tacka för framgångarna.
Så var det för nobelpristagaren Albert Einstein. Han var en skicklig violinist som hävdade att utan musiken hade han inte kommit på relativitetsteorin.
För flera av forskarna vid Karlstads universitet som jag intervjuat inför mina krönikor hade musik och kultur stor betydelse för framgångarna. Man kopplade av till musik. Blev inspirerad och kreativ av musik. En hade kunnat bli operasångerska. En annan rockade dagligen loss på sin gitarr. En tredje spelade trummor i flera band. En fjärde hade utbildning i jazzpiano. Flera sjöng i kör. Några hade en sidokarriär inom teater och dans.
Många Stretare får räkna med att deras vetenskapliga arbeten ytterst sällan kommer att citeras eller till och med att inte citeras alls. För konkurrensen är stenhård. Låt oss ta en titt på hur det ser ut.
Man uppskattar att det är i runda tal 4.5 miljoner runt om i världen som har en doktorsexamen. I Sverige är det drygt 70 000.
Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det producerats så mycket forskningsresultat som det gör idag. I Web of Science, som är en databas som innehåller vetenskapligt granskade arbeten, finns drygt 75 miljoner skrifter. Enbart under förra året tillkom drygt 3 miljoner.
I ljuset av allt detta framstår Karlstadforskarnas prestationer som än mer imponerande.
Bengt Starrin
Professor emeritus
Karlstads universitet