• idag
    27 jan
    -6°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    28 jan
    -3°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    29 jan
    -5°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    30 jan
    -4°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    31 jan
    -6°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm

Paul McCartney med blicken ständigt framåt

Skivor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Paul McCartney.
Foto: Sonny McCartney
"McCartney har mycket av sin popnerv – och röst – fascinerande intakt. Efter alla dessa år, solo, med The Wings och The Beatles, är det hjärtevärmande att han fortfarande är så hungrig och på jakt efter nya vassa melodier."

Pop

Paul McCartney

III
(Universal)

Visst hajar man till när Paul McCartney visar att han även har den åldrade rösten i sitt register. Det är nästan så man fnissar när den sträva balladen ”Women and Wives” drar sig åt sena Johnny Cash, innan man inser att Macca hunnit fylla 78, och att Cash dog när han bara var 71.

Titeln på femtonde solosläppet tar rygg på den självbetitlade debuten från 1970 och tredje skivan ”II” från 1980. ”III” är först och främst en vital hälsning från hemmastudion, vissa gamlingar har tydligen haft roligare i karantän än andra. Trots det, eller på grund av, måste det sägas att det blir riktigt ostyrligt och planlöst ibland. ”Pretty Boys” känns i överkant platt, och den åtta minuter långa ”Deep Deep Feeling” blir aldrig mycket större än programförklaringen i titeln. Och ”Lavatory Lil”, ingen har väl fortfarande behov av en bufflig snubbe som lite stunsigt orerar om en kvinna med en förgiftande personlighet. Det blir lite Robban Broberg över det, och för en gångs skull menar jag det inte positivt.

Men McCartney har också mycket av sin popnerv – och röst – fascinerande intakt. Efter alla dessa år, solo, med Wings och The Beatles, är det hjärtevärmande att han fortfarande är så hungrig och på jakt efter nya vassa melodier. Till skillnad från till exempel bara aningen äldre Bob Dylan som sedan sent nittiotal allt mer marinerat sig i folkhistorien har Paul McCartney ständigt blicken framåt. Det är svårt att tänka sig att han inte skulle ha mycket kvar att ge.

”Find My Way” är en utmärkt svajande rocklåt med utstrålande elektroniska inslag. Om ni forcerar albumets sega mellanparti finner ni också en fin avslutande kvartett låtar. ”Kiss of Venus” är inte bara bra med tanke på omständigheterna, den är till och med en fantastisk liten popbagatell med ett catchigt falsettparti som är både svårtoppat och tekniskt imponerande. Och ”Seize the Day” dänger till med en yster refräng som är så mycket nittiotals-brittpop att man blir yr i hatten över vad som är inspiration och vad som är ursprung.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.