Krönika: Jag känner en stor distansskam

Krönikor
PUBLICERAD:
"Min önskan är nu att Stefan Löfven löser problemet åt oss. Att han kallar till presskonferens och säger: 'Släng skinkan, riv ner glittret, klipp av tomteskägget för det blir ingen jul, ställ in allt.'
Foto: TT

Det droppar från trädens grenar. Det råder mildväder och de grå molnen ligger som en jämntjock surdeg över hustaken. Under morgonens löprunda sjönk jag ner flera centimeter i grusvägens lera. Det är den nya tidens decemberväder vi tyvärr tvingats vänja oss vid. Det är mycket vi tvingats vänja oss vid det här året. I somras satt många av oss bakåtlutade i solstolen med en iskall Caipirinha och skrockade "Det här går ju hur bra som helst". Naivt trodde vi att pandemin skulle ebba ut lagom till dess att julhelgen välkomnade oss med sina kaneldoftande armar. Vi hoppades att vi skulle segla genom den här hösten och vintern med lätthet. Inte kunde vi i somras föreställa oss att vi nu skulle sitta halvt inlåsta och fjättrade i våra lägenheter och hus medan viruset livskraftigt vältrade sig runt ute i samhället. Restriktionerna är hårdare än någonsin och dödstalen ökar för varje dag. Jag håller mig isolerad. Jag tränar utomhus och jobbar hemifrån. Jag handlar mat över nätet och har inte träffat vänner sedan oktober. Min irritation växer över människor som fortfarande inte verkar inse situationens allvar. Människor som springer runt på stan och tror att det räcker med att tvätta händer och lite käckt hälsa genom att dutta armbågen med varandra. Jag vill skrika "Covid-19 är en aerosolsmitta! Den är LUFTBUREN! Vi behöver alla ta ansvar!"

I ett samhälle präglat av klimatkrisen så introducerades för några år sedan ordet "flygskam". Ett ord som beskriver känslan av att veta vad vi egentligen bör uppoffra för att rädda miljön men ändå struntar i för att tillfredsställa vår reslust. Min kära sambo introducerade ett nytt ord här om dagen: ”distansskam”. Det handlar om att vara väl medveten om vad vi smittskyddsmässigt behöver göra men ändå bege oss ut på blackfriday-rea för att köpa en ny dammsugare, fullt medveten om att den där dammsugaren faktiskt kan resultera i att någons farmor hamnar i bukläge med respirator.

Även om jag känner stor irritation på människor som struntar i restriktionerna så kan jag bli trött på att känna denna ”distansskam”. Vi är ganska hårda mot varandra. Vi hytter med fingret och tillrättavisar så fort som någon sätter foten utanför dörren. Gifta par behandlar varandra som om de varit otrogna: "har du varit ute och shoppat!?" Varefter partnern stammar "Vadå? Anklagar du mig för något? Jag har varit hemma hela tiden."

Den arga partnern rycker då fram omslagspapperet till en dubbeldaim och vrålar: "Varför låg den här i soporna då?! HUR KAN DU GÖRA SÅHÄR!! MOT OSS!"

Även min familj planerar just nu julhelgerna, ingen enkel uppgift då våra åsikter går isär. Några tycker vi att kan stuva in hela familjen i samma lilla rum medan andra tycker att vi på vår höjd kan tillbringa julfirandet utomhus. Min önskan är nu att Stefan Löfven löser problemet åt oss. Att han kallar till presskonferens och säger: "Släng skinkan, riv ner glittret, klipp av tomteskägget för det blir ingen jul, ställ in allt."

Det vore så skönt. Julhelgerna närmar sig i samma takt som irritationen växer. Jag får inte glömma att ta några djupa andetag. Risken finns att den här pandemin skapar osämja i familjer runtom i landet. Ge inte varandra skuld och skam, prata istället. Den sociala distanseringen betyder att vi bryr oss om varandra. Vi håller distans för att vi älskar varandra men hur mycket värdesätter vi vår kärlek genom att gräla? Det blir ett speciellt julfirande i år, kanske till och med inställt. Vi måste ändå hålla ihop. Vi kan inte hysa ilska mot människor i vår närhet. Vi får inte glömma att det är viruset vi slåss mot, inte varandra.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.