Hög tid för action. Nu

I söndags var 17-åriga klimataktivisten Greta Thunberg chefredaktör på Dagens Nyheter för en dag. Klimatkrisen är den svåraste och mest krävande frågan mänskligheten ställts inför, skriver hon själv. Ja, så är det, men debatten handlar mestadels om det var rätt eller fel av DN att bjuda in henne som gästande chefredaktör. Vore det inte bättre att på allvar diskutera hur klimathotet ska avvärjas?

Ett jippo som ska positionera DN som tidningen för den med klimatångest, skriver Per Andersson raljant på SVT:s Kulturnyheterna och hävdar att DN:s syfte är kommersiellt för att nå en ”bred och fin målgrupp”.

Hårdaste konkurrentens Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl skrev redan i oktober att ”det är ett ovarsamt sätt att hantera sin makt” av DN att lägga den granskande journalistiken i händerna på en aktivist.

En het debatt har även uppstått kring biljätten BMW:s annons där de knyckt Gretas skolstrejksskylt och gjort en egen variant där de utser sig till ”Världens bästa bilmärke för klimatet”.

Så klart kan det publicistiska ansvaret diskuteras och annonser nagelfaras, men DN:s ambitiösa tematidning om klimatet har inte direkt satt fart på den viktiga debatten om hur världen ska nå klimatmålet från Paris att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader under resten av seklet.

Trots nya larmrapporter är intresset svagt. Klimatfrågan borde stå på mediernas agenda varje dag. Politikerna borde avkrävas besked om hur målet ska nås. Det räcker inte bara med fagert tal, utan det krävs action. Nu.

20-talet blir avgörande för om det är möjligt. Pandemin har visat att det är möjligt att ta omvälvande och svåra beslut som påverkar stora delar av befolkningen.

Coronaviruset har resulterat i gigantiska stödpaket för att lindra effekterna på ekonomin. En tredje effekt är att vetenskapen har kraftsamlat för att blixtsnabbt få fram vaccin.

Allt detta har varit möjligt, så varför skulle det inte gå att göra samma sak med klimatet? Viruset skördar många offer, men kommer inte att ödelägga stora delar av planeten på det sätt som stigande temperaturer redan gör.

Regnskogen skövlas i Amazonas. Permafrosten tinar i Sibirien. Nya värmerekord slås ständigt. Plus 38 grader uppmättes norr om polcirkeln i Sibirien i juni, i Death Valley i Kalifornien steg temperaturen till 54,4 grader i somras.

November i år är den varmaste novembermånaden som har registrerats globalt. I Europa blir sannolikt 2020 det varmaste året som har uppmätts i modern tid.

Utsläppen av växthusgaser måste minska dramatiskt. Pandemin har bromsat utsläppen med 6-7 procent, men redan nu varvar industrier och samhällen upp igen. Det krävs årliga minskningar på motsvarande nivå fram till 2030 om Parismålet ska kunna nås.

Olja och kol måste stanna i marken. Dessvärre ser det inte så. En ny rapport från internationella forskare och FN:s miljöprogram UNEP visar att världen de närmaste tio åren är på väg att producera dubbelt så mycket fossila bränslen som får förbrännas om den globala uppvärmningen ska begränsas till 1,5 grader. Det pågår en del vansinniga projekt, som att Norge planerar för nya oljefält i Arktis.

Greta Thunbergs arga fråga inför FN:s klimatmöte i New York förra hösten är därför högst befogad: Hur vågar ni? Det har gått drygt två år sedan den då 15-åriga lilla tjejen satte sig ensam framför riksdagshuset och skolstrejkade.

Ett år senare hade hon sällskap av sju miljoner unga människor på varenda kontinent (undantaget Antarktis). Pandemin har pausat rörelsen. Hon har mött och hyllats av vissa statschefer och hånats av andra (Trump och Bolsonaro).

I Nathan Grossmans fina och gripande dokumentärfilm Greta ser hon sig själv som deltagare i ett rollspel och frågar om världens ledare verkligen lyssnar på henne.

Hon har inte valt rollen själv. Hon skulle hellre gå i skolan och umgås med familjen och sina hundar. Under den stormiga seglatsen över Atlanten längtar hon hem och säger tungt att ”det är för mycket ansvar för mig”.