Krönika: Grinchen har ordet

Krönikor
PUBLICERAD:
"Jesusbarnet byttes med tiden ut mot chokladbitar och nu har det alltså blivit små lagoma ting – hur i hela friden ska man kunna toppa det när julafton väl är inne?", skriver Cecilia af Jochnick om adventskalendrarnas eskalering.
Foto: Gorm Kallestad
Handen tvekar över adventskalendern med små gulliga påsar som man kan lägga saker i och hänga upp med pytteklädnypor i ett julfint snöre. Extremt prisvärt men tanken att mera ambitiöst göra den själv tar över, och jag avstår från inköpet.

Fast sedan blir det ingen egentillverkad kalender heller. För att det i sociala medier dyker upp inlägg som frågar efter tips till klappar till de här puttriga paketkalendrarna som har blivit mer regel än undantag. Och jag förstår att de är en utveckling från chokladkalendrarna som jag förgäves jagar startår för, dock omtalas den som ”klassisk” vilket väl betyder att den funnits så länge att även vuxna vuxit upp med dem – som Kalle Anka på julafton ungefär…

En utvikning i sammanhanget jag inte vill undanhålla er är att ursprunget till adventskalendern VAR ätbar – enligt ”enjoy spirits” hemsida kom upprinnelsen i Tyskland på 1880-talet då ”en tysk mamma ville göra tiden fram till jul lite lättare för sin fyraårige son Gerhard. Hon gjorde i ordning en bit färgglad kartong med tjugofyra kakor på. Pojken fick sedan äta en kaka om dagen fram till jul”.

Själv minns jag hur väldigt avundsjuk jag var på en skolkamrat som fick en kalender med ett rör med 24 numrerade små paket i och där själva kalendern var stallet i Betlehem. I varje paket låg en pastellfärgad (ganska ful) liten plastfigur som skulle placeras runt krubban. Till att börja med lite oansenliga djur som ankor och sen avancerade det via får och kor till åsnan och sen kom familjen och på julafton förstås självaste jesusbarnet … eftersom man var försiktig med de små kartongerna kunde kalendern återanvändas och jag medger att jag drömde om en sådan… själv var jag ändå nöjd om jag fick en fin med glitter…

Men jag blir förskräckt över hur det eskalerar. Jesusbarnet byttes med tiden ut mot chokladbitar och nu har det alltså blivit små lagoma ting – hur i hela friden ska man kunna toppa det när julafton väl är inne? Jag kan medge att jag själv hakade på trenden då dottern var barn, jag klädde små tändsticksaskar med vitt papper och röda snören och hängde i en krans – men i askarna låg inte gåvor utan olika aktiviteter ”åka kälke” (det här var förr i världen då det var vinter på vintern), ”baka pepparkakor”, ”spela kort”, ”pyssla”, det blev några godisar också eftersom jag inte orkade hitta på aktiviteter varendaste dag.

Åt det hållet hade jag tänkt även med vuxet barn – alternera olika aktivitetsförslag med tänkvärda citat och möjligen små hundgodisar till valpen.

Men jag kom helt av mig och jag tror det var Black Friday som dödade kreativiteten. För precis som den enkla papperskalendern utvecklats till paketkalender går Black Friday mot Black Weekend och på några ställen blev det Black Week av alltihop. Vilket får mig att inse att om ungefär tio år har vi ”Black november” att shoppa loss i.

Detta under ett år då det sägs att julen minsann är superannorlunda för covidhotet hänger över oss och visst är det tragiskt att vi inte kan träffas under den helg som först och främst handlar om gemenskap?

Gör den? Jag tycker den verkar handla om att konsumera utav bara helvete – hur många trösterika artiklar har jag inte sett om att man ju alltid kan nätshoppa och om hur utlämningsställena för Posten, DBS, Schenker m. fl. laddar med extrapersonal och utomhusöverlämningar för att klara julruschen. Travarna av Aladdinkartonger och kampanjglögg vittnar också om att vi förväntas tröstäta oss igenom bristen på kontakt med elaka fastrar och vidriga småkusiner, dästa ska vi ändå hiva i oss snapsen och vråla hej tomtegubbar åt de tysta furorna i vinternatten.

Fast någon vinternatt ser vi knappast heller, vi bländas av mängderna av adventsljusstakar och stjärnor och ljusslingor och trädgårdsrenar och… i forskarsyfte lottade jag fram en villagata i Karlstads närområde (inte Väse!) och kan på min heder berätta att det inte fanns ett enda hus som hade mindre än två adventsljusstakar och en adventsstjärna. Det var alltså minimum.

Kamraten som är lärare berättar att man i spartider upptäckt att man inte har budget för att komplettera adventljusstaksbeståndet så att det finns en i varje fönster. Va sa? En i varje sal borde väl räcka långt?

Samma kamrat säger lite mildrande när jag får mina hysteriska antikonsumtionsanfall att ”vi är nog bara gamla” och det ligger en viss sanning i det. Det är klart att det är lätt för mig att avstå som alltid har haft. Men nu är det inte bara överflödet som sticker i ögonen utan larmrapporter om klimatet – och det beska i att vi skickar ut flyktingar otrygghet för att vi ”inte har råd”.

Tidigare har jag stävjat mina Grinchenattacker med att propagera för klimatsmart och återanvändning, om grejerna redan har producerats och sålts en gång gör det väl inget om vi frossar loss i glitter en gång till?

Men just i år då coviden tvingat mig att tänka om vad gäller mycket som jag tidigare sett som självklart – just i år vill jag dra en lans för återhållsamheten. Göra livet lite vardagligt tråkigt hela december med möjligt brott för helgen då vi tänder ett adventsljus åt gången. Och sen kan de som så önskar braka loss i glitterkaskader och revbensspjäll och hemgjord snaps och säckar med paket på julafton och tindra sig medvetslösa.

Men att tillåta oss bygga upp lite mer förväntan?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.