Klockan tickar i dödscellen för svensk-iranske forskaren Ahmedreza Djalali. När som helst kan mullornas dödsdom verkställas. Det internationella trycket är hårt på den iranska regimen att upphäva den rättsvidriga domen, men det måste bli ännu hårdare.
Iran är en grym diktatur med ett medeltida rättssystem. Sharialagar gäller, människor döms för ”fiendskap mot Gud” eller ”korruption på jorden”.
Dödsstraff kan genomföras via stening, även om hängning gällt de senaste åren. Nu hotar galgen för en forskare i katastrofmedicin som har fru och barn i Sverige. På torsdag eftermiddag fick en svårt medtagen Ahmedreza Djalali en respit när flytten till fängelset där avrättningen ska ske sköts upp.
Djalali tog sin läkarexamen i Iran, och kom 2009 till Sverige för forska vid Karolinska Institutet. 2016 besökte han sitt gamla hemland för att föreläsa i sitt specialämne. Under besöket greps han av polis, anklagad för att han spionerat för Israels räkning. Det dröjde åtta månader innan han fick möta en advokat.
Några bevis lades inte fram vid den summariska rättegången i en revolutionsdomstol. Djalalis advokat fick inte närvara vid rättegången. Forskaren döms i oktober 2017 till döden för ”korruption på jorden”.
Det ”erkännande” som finns filmat är framtvingat under tortyr, hävdar Djalali. Han uppger att han straffas för att han vägrat att ta på sig spionuppdrag för Irans räkning.
Reaktionerna från omvärlden har varit starka. FN har fördömt domen. EU-parlamentet kräver att hans släpps. 135 nobelpristagare har protesterat mot domen, liksom Djalalis forskarkollegor över hela världen.
Vädjanden från utrikesminister Ann Linde har avfärdats av Iran med att fallet är en ”inre angelägenhet”. Iran godkänner inte hans dubbla medborgarskap, som han fick 2018.
Läget i Iran har inte blivit bättre av USA:s agerande under Donald Trumps fyra år i Vita huset. USA hoppade av kärnenergiavtalet och har hotat med krig. Den utomrättsliga amerikanska avrättningen av en av Irans högsta generaler har inte direkt fått mullorna att tala om försoning och samarbete.
Nej, det har ökat polariseringen och hotet om upptrappat våld. Härskarna i Teheran har använt politiska fångar som brickor i ett obehagligt diplomatiskt spel. Dessutom för att tysta all intern opposition.
Till exempel tvingades människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh, en av årets Right Livelihood-pristagare, tillbaka till fängelset dagen före prisutdelningen. Hennes brott: hon har protesterat mot lagar som tvingar kvinnor att bära slöja.
Djalali är inte den enda svensken som dväljs i diktaturernas fängelser. Journalisten Dawit Isaak har suttit fängslad i 20 år utan rättegång i Eritrea. Regimen gillade inte hans journalistik. Förläggaren Gui Minhai är dömd till tio års fängelse i Kina. Hans brott: han gav ut böcker som kritiserade regimen i Peking.
Svenska utrikesdepartementet har prövat tyst diplomati i alla tre fallen. Utan framgång. I fallet Djalali är läget akut och därmed också behovet av en annan taktik.
Om han avrättas vore det inte bara en personlig tragedi för honom och hans familj utan även ett svårt nederlag och ett kraftigt underbetyg för svensk utrikespolitik.