Jag trodde, helt ärligt, inte att jag skulle få se en gräsrotsrörelse göra framgångsrik revolt mot både politiker och kapital under min livstid. Men så, den här veckan hände det. Och det kom från lärarna.
Det svenska friskolesystemet och vinster i välfärden har varit ett mysterium för mig i stort sett hela mitt vuxna liv.
De första vittnesmålen om bristerna kom redan på socialdemokratiska Ibrahim Baylans tid som skolminister – alltså för femton år sedan. Men åtgärderna har uteblivit. Jan Björklunds intresse för lärarnas åsikter om utvecklingen var obefintligt.
Istället har lärare på lärare bränt ut sig i sin kamp för att leverera resultat och hjälpa eleverna till den framtid de förväntas få. Varje gång en friskola misslyckats har den kommunala skolan fått ta smällen genom att ta emot eleverna utan ökad skolpeng. På så vis har den sugits ren på resurser. Kuratorerna har försvunnit, skolbiblioteken, kamratstödjarna, gymnastiksalar, skolvärdar.
Och för varje resurs som sparats in, antingen för att öka vinsten eller för att spara ned på kostnaderna i effektiviseringens namn, har lärarna fått en ökad börda.
Jag jobbade fram till för något år sedan i en källarlokal. Man behövde ta hissen ned från vår våning för att komma till soprummet som låg i fastighetens garage och lastkaj. Innanför garaget låg en friskola. Vårt soprum var alltså entrén till en högstadieskola för barn med särskilda problem. Ett bättre exempel på var det svenska friskolesystemet tagit oss är svårt att hitta. Trots det har vare sig politiker eller näringsliv velat lyssna. Istället har en ny verklighet etablerats där det bara är såhär det är.
”Vi måste agera mot oseriösa aktörer” brukar svaret vara från politiken. Men hur ska man kunna göra det om hela systemet är så oseriöst att det är helt unikt i världen? Internationella Engelska Skolans ägare, välfärdsmiljonärerna Hans och Barbara Bergström, kallar försöken att begränsa vinster för ett kommunistvälde. Samtidigt går lagstiftningen i en sådan riktning att friskolorna inte längre behöver redovisa sina elevresultat då det ses som affärshemligheter.
I veckan lade Vänsterpartiet fram förslaget att friskolorna ska gå under offentlighetsprincipen. Samtliga borgerliga partier och Sverigedemokraterna röstade emot.
Det är på många vis i sig svårt för föräldrar att veta på förhand vilken skola som är bra och dålig för just deras barn. Med nuvarande lagstiftning är det helt omöjligt. Det som finns kvar att gå på föräldrarnas fördomar om vilken klassbakgrund eleverna på skolan har för att undvika ”stökiga elever”. På så vis hjälper friskolesystemet till att segregera samhället i bra och dåliga barn snarare än bra och dåliga skolor.
Alla undersökningar visar att vinster i välfärden ogillas av en överväldigande majoritet av befolkningen. Men huvudägaren för Academedia, Rune Andersson, kallar i SvD motståndet för ”En liten grupp kritiker som är väldigt fanatiska” och att svenska folket i huvudsak är väldigt nöjda med ”valfrihet” – sedan utlovar han mer aktieutdelning.
Hurra för valfriheten, antar jag.
Det är inte såhär det ska vara. Och det är inte såhär det måste vara. De senaste veckorna har budskapet från gräsrotsrörelser, som exempelvis tvåmanstankesmedjan Balans, bankat in börjat sätta sig. Medierna rapporterar i allt högre grad om frågan. Vårt uppenbart korrupta skolsystem har börjat blottläggas.
En cyniker säger att kapitalet tar hem det här ändå. Jag säger att det vi äntligen ser är hoppet om en seger för demokratin. Många kommer vilja ta åt sig äran när förändringen väl kommer. Men den kom från lärarna.
•••
För övrigt
För övrigt är min spaning att vi nu kommer se resultatet av pandemitillvaron i landets musikutbud. Inga artister har turnerat på ett år men alla pratar om att de gått in i studion och att en ny skiva är på gång. Jag gissar att vi den här julen kommer bli helt proppmätta på ny musik.