• torsdag
    26 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    27 nov
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Debatt: Angående existentialismen

Debatt
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
"Filosofin måste övergå till att bli, som Wittgenstein säger, 'en kamp mot förhäxningen av vårt förnuft genom språket'."
Foto: Äldre bild
I sin artikel om existentialismen ( VF 13/11) för Stefan Widqvist fram de gamla vanliga missuppfattningarna om denna del av filosofin: ”Människan är fri.”

Sartre är säkert själv en bidragande orsak till denna missuppfattning med sin ständiga betoning av friheten. Men ibland rättar han sig själv. I Existentialismen är en humanism skriver han att ”ingenting får sin förklaring i himlen, och människan blir först det som hon planerat att bli. Vilket icke betyder vad hon vill bli.” Den sista meningen är den viktigaste i hela den boken. Påståendet betyder att vi är bestämda redan innan vi ska bestämma vad vi ska göra med friheten.

Vi är alltså förbestämda, är något redan när vi ska bestämma oss för att bli något. Det sker genom språket. Den delen av filosofin saknade Sartre – den kom genom Wittgenstein – och han är väl ursäktad genom det. Men vi andra är det inte. De utsagor som existentialisterna gjorde förvandlas i ljuset av Wittgensteins filosofi till dammoln. En fråga som den Stefan citerar ”hur kan människan förbli människa i en värld där ingen självklar grund finns att tro på och ingenting fast finns att luta sig mot?” är ett sådant dammoln, en villfarelse som uppkommer som bakom ryggen på oss själva. Vi har själva skapat vårt främlingskap, men förstår inte hur det går till. Därför anser vi det vara ett faktum att Gud är död, att vi är ensamma och utkastade i världen. Det är tyvärr så galet det kan bli.

Vårt misstag kommer sig av att vi inte förstår språkets roll. Den frihet som Stefan talar om finns helt enkelt inte. Jag håller förstås med Sartre om att vi har det fulla ansvaret för oss själva och världen, men det är inte så enkelt att ta det ansvaret som Stefan tycks tro. Bestämningen genom språket, eller förhäxningen som Wittgenstein säger, gör oss ytterst ofria tills vi upptäcker denna ofrihet och kan göra något åt den. Vi tror på ett barnsligt sätt som Bibeln och Rolf Edberg att ”människan gick ut i världen och gav namn åt tingen”. Men den friheten, den makten och den avskildheten från naturen har aldrig existerat.

Istället blir vi till genom språket. Och vi blir absolut till. Utan främlingskap. Vi är språket mer än vi har det. Om vi ser språket som teori om världen och våra kroppar som praktik, har det i historisk tid förekommit en skevhet: teori och praktik har inte gått hand i hand. Så uppkommer främlingskapet! Vi försöker förtvivlat säga ”det är sanningen” om världen och oss själva. Vi kallar det vetenskap. Men därigenom förstärker vi främlingskapet, eftersom sanningen inte kan vara en teori utan praktik. Vi kommer aldrig att kunna säga ”det är sanningen”, ”sådan är världen” eller ”detta är en människa”. Och tur är väl det.

Sanningen om oss själva och världen kommer vi bara åt genom att vara den, genom att teori och praktik sammanfaller. Då är kroppen ordet och ordet kropp. Och allt främlingskap är upphävt. Vi är absolut till som den sanning vi är.

Till det målet har vi förstås en bra bit kvar. Och ändå inte. Vi är alltid framme, är det i varje ögonblick, även om vi inte ser det. Det finns starka krafter som motarbetar utvecklingen mot en praktisk teori eller teoretisk praktik genom att göra skillnad mellan människor. Teori och praktik går kanske inte heller att förena under kapitalismen. Vi måste överge tron att vi är skapade och uppkomna. Den inställningen gör att vi aldrig kan ta fullt ansvar för oss själva.

Många människor tror att de bildar sig uppfattningar, när det samtidigt är så att det är uppfattningarna som bildar dem, som bygger deras kroppar.

Vetenskap, religion och filosofi är monumentala missuppfattningar av världen. De måste förändras. Filosofin måste övergå till att bli, som Wittgenstein säger, ”en kamp mot förhäxningen av vårt förnuft genom språket”.

Gunnar Odhner

Svar direkt: Stefan S Widqvist replikerar Gunnar Odhner

När Gunnar Odhner riktar kritik mot min artikel, i VF 13/11, och inledningsvis skriver: ”I sin artikel om existentialismen för Stefan Widqvist fram de gamla vanliga missuppfattningarna om denna del av filosofin: ’Människan är fri.’ ”… men är min beskrivning en missuppfattning om existentialismens tankar?

De, som läst min artikel, ser att Odhner förminskar min redogörelse över Jean-Paul Sartres uppfattningar om frihet genom att reducera den till det absoluta påståendet att ”Människan är fri.”… för att sedan kritisera denna påhittade uppfattning. Sartre har en mer komplex syn på människan och friheten, då han anser att människan är fri och ansvarig för sig själv och andra, men…ett centralt MEN hos Sartre är att…människan är endast fri i en situation. Människan är inte fri från sina omständigheter. Situationen människan befinner sig i omfattar biologiska, psykologiska faktorer såväl som fysiska, historiska, ekonomiska och sociala sammanhang. Det är i denna väv av olika förhållanden som människan är ”fri” att ta ansvar för sina val gentemot sig själv och sina medmänniskor. Den absoluta egoistiska liberala friheten är inte Sartres. Hos honom har den enskilda människan ansvar för allt hen gör, för hela mänskligheten. Än märkligare blir det när Odhner försöker föra i bevis att Sartre anser att människan är determinerad genom ett utdrag ur skriften ”Existentialismen är en humanism”; citat: ”…att vi är bestämda redan innan vi ska bestämma vad vi ska göra med friheten.” Vad Sartre åsyftar är, att människan är utkastad i världen, i en värld som redan finns. Citatet övertolkas av Odhner för att det skall passa in i hans uppfattning om språkets allomfattande förutbestämda betydelse för våra liv. Odhners synsätt är diametralt motsatt till grundläggande och bärande tankegångar i existentialismens filosofi, som just lyfter fram att vi inte är förutbestämda – att vi blir till! Sartre betonar att existensen föregår essensen, att människan är i ständig förändring. Det finns inget förutbestämt ”Jag”. Det vardagliga talet om andra människor: ”Hon har alltid varit sån.”…avvisar den existentiella filosofin. Mänsklig utveckling skulle ju då vara omöjlig. Någon essens som från början gör människan oföränderlig finns inte. Hen blir till genom sina val. Odhner uttrycker något helt annat: ”Vi är alltså förbestämda, är något redan när vi ska bestämma oss för att bli något. Det sker genom språket. Den delen av filosofin saknade Sartre – den kom genom Wittgenstein – och han är väl ursäktad genom det.” Här gör Odhner en historisk kullerbytta och rundar samtidigt en avgörande skillnad mellan Sartre och Wittgenstein; å ena sidan var Wittgenstein (1889-1951) och Sartre (1905-1980) till del samtida. Sartre kände till Wittgenstein, och å andra sidan hade Sartre ett annat förhållande till språket både i sin litterära produktion och i sin uttalade filosofi. Hos Sartre är litteraturen inte politisk därför att den strävar efter att vara det, utan snarare därför att den inte kan undgå att vara det. Språket och litteraturen är politik därför att de förändrar verkligheten inför oss. För Sartre är språkhandlingen en möjlighet att avslöja människans omständigheter, få syn på världen och hen själv.

Till skillnad från Sartre markerar Odhner att ”Vårt misstag kommer sig av att vi inte förstår språkets roll. Den frihet som Stefan talar om finns helt enkelt inte.” Odhner tar fasta på hur vi som människor är förutbestämda genom att språket binder oss i ett givet sätt att förstå oss själva och världen. Våra villfarelser om världens natur bottnar i att vi inte ser att vi inte kan undkomma språkets sätt att forma oss. ”Vi blir till genom språket” blir Odhners grundläggande hållning och till dags dato är vårt missförstånd om världens tillstånd totalt och Odhners slutbedömning är att ”Vetenskap, religion och filosofi är monumentala missuppfattningar av världen.”

Jag uppskattar att Odhner under lång tid i olika framställningar lyft betydelsen av språkets roll för vårt sätt att betrakta världen, dock upplever jag ett ”analytiskt språkraster” som lägger sig över varje filosofiskt eller ideologiskt tänkande vilket leder till handlingsförlamning. Vad är möjligt att överhuvudtaget göra när språket lett till att våra villfarelser är så stora att vi inte kan betrakta världen utan att missförstå. Språkets roll är för mig likväl något som ofta underskattas i hur makt formas. Med språk och språkliga fenomen kan vi utöva makt men också motstånd. Jag håller med Odhner om att vi genom språket kategoriserar vår värld. För mig uttrycks kunskap, känslor och erfarenheter i språket och i våra handlingar…livet blir till. Språket formar våra tankar. Vi kan se hur skilda kulturer uppfattar världen på mer eller mindre vidgat sätt genom att iaktta språkspelet, för att använda ett av Wittgensteins begrepp. I mötet med andra kulturer är det en väsentlig förståelse, liksom hur integrationen kan förbättras… och jag vill jag instämma i Odhners framlyftande av att leva ett liv där skiftande företeelser utgör en helhet. Odhner uttrycker sig på följande sätt: ”Sanningen om oss själva och världen kommer vi bara åt genom att vara den, genom att teori och praktik sammanfaller. Då är kroppen ordet och ordet kropp.” Däremot är jag frågande till vad en solidarisk handling kan vara för Odhner själv när allt är en språklig förvillelse, är den överhuvudtaget möjlig? Och varför han inte förhåller sig till och yttrar sig över vad min artikel problematiserade: I vilken mening existentialismen kan bidra till att förnya den humana sociala handlingen i dagens politik?

Stefan S Widqvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.