• idag
    25 nov
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    26 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    27 nov
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Vårdnadshavarna är det värsta med läraryrket

Insändare
PUBLICERAD:
"Vi måste också få känna att vi har er vårdnadshavare på vår sida, att ni förstår att vi vill era barn det bästa, vi hade inte tagit studielån på en halv miljon om vi bara ville jävlas med så många som möjligt."
Foto: Roald, Berit
Jag är lärare på högstadiet sedan 18 år tillbaka. Jag tänker gå rakt på sak. Det absolut värsta med vårt yrke idag är våra elevers vårdnadshavare.

Många utbrister "men gud, hur kan du jobba med den åldern?" när jag berättar att jag jobbar på högstadiet. Jag lovar er, eleverna på högstadiet är inte särskilt besvärliga, de är oftast glada, intresserade, trevliga, roliga och ger mycket energi. Det som är allra jobbigast och som tar mest på psyket, är föräldrar. Föräldrar som ifrågasätter hur vi gör vårt arbete (det som jag utbildat mig i 6 år på universitet för att klara), hur vi lägger upp vår undervisning, hur vi handskas med konflikter mellan deras barn på sociala medier, huruvida jag ger deras barn all den tid den behöver osv.

Jag undervisar ungefär 100 elever. Jag har 25 elever per lektion, lektionen varar i genomsnitt 50 minuter. Snabb räkning, det är alltså 2 minuter per elev om jag skulle ta mig tid för var och en varje lektion. Oftast har ca 5 personer per klass dyslexi, ett par har neuropsykologiska funktionsnedsättningar, som t ex adhd, autism. De behöver oftast mer av min tid. Fler och fler ungdomar idag mår också psykiskt dåligt, de behöver bli sedda, få prata en stund. Detta är hur det ser ut en vanlig dag. Sedan tillkommer massa oförutsedda saker, någon bråkar, någon måste ha hjälp att hitta sitt material.

När dagen har gått och jag har slitit mitt hår och gjort mitt allra bästa för ge eleverna en bra dag, så öppnar man mailen. Där finns varje dag något mail från vårdnadshavare. Det kan gälla att jag inte lagt ut tillräckligt med uppgifter på nätet då deras barn varit sjukt. Jag gör deras barn otryggt eftersom jag inte ger hen tillräckligt med tid enskilt för att förklara hur man utvecklar ett resonemang. Jag har kränkt en elev för att jag sa till hen att det inte är ok att komma 10 minuter sent eller att hen kastade datorn i golvet. Jag har inte rett ut en situation mellan två elever som skett på sociala medier eller inte ringt hem för att berätta om ett tjafs. Jag ger inte eleven med adhd rätt förutsättningar för att lyckas, det är därför hen bråkar i klassrummet. Jag ger inte den osäkra, känsliga eleven rätt förutsättningar eftersom jag inte lyckas få de "bråkiga och stökiga" eleverna lugna. Jag lyckas inte utmana eller inspirera eleven med A. Någon tycker att jag är orättvis för att jag säger till killar mer än tjejer. Det bör nämnas att dessa mail sällan är särskilt trevliga, utan är ofta ganska hotfulla, nervärderande och visar ingen vilja på samarbete.

Det här är såklart relevanta saker, jag förstår och tycker också att dessa problem inte ska finnas i skolan. Jag gör ALLT jag kan för att försöka skapa en skola där allt detta fungerar. Men det är totalt omöjligt att lyckas få ihop alla dessa bitar så att det fungerar till 100 procent för alla. Jag klarar det inte, ingen lärare klarar det. Vi gör det bästa vi kan! Vi måste också få känna att vi har er vårdnadshavare på vår sida, att ni förstår att vi vill era barn det bästa, vi hade inte tagit studielån på en halv miljon om vi bara ville jävlas med så många som möjligt. De flesta av oss har ingen ork när vi kommer hem, orkar inte ta hand om våra egna barn eller hjälpa dem med läxor, för att vi gör ALLT vi kan för ditt barn. Ni hjälper oss inte genom att skicka långa mail med bara kritik eller prata illa om oss inför era barn. När samarbetet och förståelsen inte finns, kommer vi inte långt.

Ur ett rent personligt perspektiv så gör allt detta att min självkänsla också bryts ner. Ingen orkar höra att man ständigt misslyckas. Jag gråter minst en gång i veckan för att jag känner mig värdelös och att jag inte är uppskattad. Det beror nästan alltid p.g.a. hur föräldrar uttryckt sig.

Vill passa på att skicka världens största famn av värme och tack till de föräldrar som faktiskt tackar oss för vad vi gör, som skriver någon rad då och då med uppskattande ord. Jag lovar att de orden hjälper ditt barn så mycket längre än de långa mail av kritik vi får. De fina orden gör att vi fortsatt rakryggat gör precis allt vi orkar och förmår för att alla barn ska klara sig så bra det går med de förutsättningar som finns. Vi behöver ert stöd!

Ledsen lärare

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.