• idag
    25 nov
    10°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    26 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    27 nov
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Christian Gabel - Trampar rätt ut i 1980-talet

Skivor
PUBLICERAD:
Christian Gabel.
Foto: Anna Ledin Wirén
"Tidsandan fångar han perfekt, utan att snubbla över den hårfina gränsen till pastisch."

Elektroniskt

Christian Gabel

Mikrofilm
(Gabel elektronik)

Konceptalbumet ”Krater” (2012) var en magnifik historia, marinerad i de analoga synthar som är så förknippade med 1980-talets lågbudgetrullar att det inte går att höra en gammal Prophet-synth i dag utan att se kackiga stop motion-robotar framför sig.

Sedan dess har Hammaröbördige Christian Gabel släppt en del musik, bland annat genom soloprojektet 1900. Det är dock först i och med ”Mikrofilm” som ”Kraters” egentliga uppföljare kommer. Dels för att Gabel ger ut plattan under eget namn; dels för att han återigen har dragit på sig Blade Runner-trenchcoaten och trampat rätt ut i 1980-talet.

Tidsandan fångar han perfekt, utan att snubbla över den hårfina gränsen till pastisch. Kanske har det sin förklaring i att han levde med genren när den fortfarande lät som framtiden och inte som daterade budgetfilmsbeats. Christian Gabel är nämligen inte en hipster som kommit sent till festen; han var där innan dörrarna öppnades, vilket ”Mikrofilm” vittnar om. Skivan är till stor del baserad på demolåtar han spelade in i sitt pojkrum som barn.

Det är skenbart enkelt och skenbart uråldrigt, utan att vara någotdera. Jag älskar det. Även om de flesta av spåren, så som inledande ”Mikrodynasti”, lätt skulle kunna smygas in på spellistor med soundtrackfantomen John Carpenter utan att skämmas, hittas också Gabels egen signatur i mixen. Till exempel inbillar jag mig att han (som till vardags spelar trummor i Bob hund) småler åt den påträngande koskällan som får inleda dansvänliga ”Videovåld”.

Andra favvisar är chiptunesdängan ”Casio, min Casio”, den frenetiska ”Neu Romantix”, vars repetitiva melodi bara pågår och pågår i nära fem minuter tills låten plötsligt klipps av – nästan som om kassettbandet tagit slut – och så bittert sorgliga balladen ”Skoghallvärken i hjärtat” förstås, vars titel borde gå hem i värmländska hushåll.

I slutet av månaden kommer Gabels andra album för året: ”Koda”. Varför är inte helt lätt att förstå, eftersom ”Mikrofilm” har tillräckligt med godis på sig för att räcka 2020 ut. Men det är väl bara att tacka och bocka för att någon tar på sig att rädda julen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.