Krönika: Skräckbäcken

Krönikor
PUBLICERAD:
"Kanske vi alla ska vandra längs vår egen Skräckbäck och vi kan inte leva i rädsla för det vi ska möta runt nästa hörn."
Foto: Peter Bäcker
Inte långt från mitt barndomskvarter fanns en bäck som vi barn lekte vid. Vi brukade bygga små fördämningar och fånga grodyngel.

Nu som vuxen skulle jag inte ens kalla det en bäck utan mer ett vattenfyllt dike men för oss barn var den en gigantisk nationalälv. Vi tyckte väldigt mycket om vårt lilla vatten. Det fanns något stillsamt och tryggt över den lilla strömmen som porlade fram genom snåren. Som barn var jag hemmakär och den trygga känslan som bäcken gav kanske bestod av att jag bara behövde lyfta blicken för att se mitt hus och mamma som hängde tvätt. Mina vänner och jag brukade tillverka små båtar av papper som vi sjösatte längre upp för att se vem som skulle hinna först ner till det galler som avlutade bäckens livliga virvlar. Ett väldigt gap som med sina ståltänder silade vattnet in i ett stort betongrör som till synes ändlöst försvann under mark. Ingen av oss hade någonsin funderat var den lilla bäcken tog vägen. Vi antog att vattnet sögs upp i tomma intet och försvann under jord. Min vän Jonas som var den modigaste i vårt lilla gäng sa en dag: "Ska vi int' ta reda på vart bäcken kommer ut?"

Vi andra stod som fån, skulle vi verkligen våga lämna tryggheten och bege oss ut i ovissheten. Efter lite överläggning så begav vi oss ut på vårt sökande efter bäckens utlopp.

Spänningen var olidlig när vi nu plötsligt gick längre än någonsin tidigare. Vi var äventyrare som värvats av den stora nyfikenheten och efter någon kilometers promenad, som med ett barns tidsperspektiv upplevdes som en evighet, hittade vi till slut fram till utloppet. Ur ett gigantiskt galler forsade vattnet i stora kaskader. Vi häpnade. Det fanns alltså en större bäck än den vi spenderat så många timmar vid. Det kändes som om vi klivit rakt in i Narnia. Det kändes som vi hittat ett förlorat paradis där vitsipporna bredde ut sitt bländvita fält. Efter att vi tagit oss ner längs den lilla ravinen där bäcken brusade så stannade vi tvärt. Jonas höll upp ett darrande finger och ropade: "Va ä dä där?!"

I havet av vitsippor låg ett utsträckt skelett. Det var svårt att urskilja om det var en hund eller en katt. Jag minns att det makabra fyndet sände kårar längs min rygg. Jag var inte beredd på att en sådan vacker plats kunde innehålla denna grymhet. Vi var fyra barn som mitt i skönheten delade denna ohyggliga upptäckt. En vän började gråta och jag glömmer inte hur Jonas då sträckte ut sin arm och la den runt vår väns axel och sa: "Dä ä lugnt, du får va rädd."

Bäcken kom sedermera att refereras till som Skräckbäcken och legenden växte bland andra kids i kvarteret.

Det här mitt första möte med döden. Idag är bäcken både uttorkad och överväxt men i mitt minne rinner den kvar. Kanske vandrar jag fortfarande där? Alla kommer vi konfronteras med döden. Död och lidande har den förmågan att dyka upp när vi minst anar det. Alla är vi ute på vår egen upptäcktsfärd. Då vi bländas av skönhet och är mitt uppe i livet, det är då som döden sticker in sitt beniga finger och gör oss påminda om dess existens. Att vidga sina vyer och utvecklas som människa innebär även att vi ibland utsätts för ofattbar grymhet. Det är bara en annan sida av livets mynt. Döden är till sist bara en påminnelse om att vi lever. Kanske vi alla ska vandra längs vår egen Skräckbäck och vi kan inte leva i rädsla för det vi ska möta runt nästa hörn. Det viktiga är kanske att vi då och då lägger armarna runt varandras axlar och säger: "Det är lugnt, du får vara rädd."

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.