I takt med att hennes man blivit sjukare har anhörigrollen tagit en allt större plats i Ewa Perssons liv. Nu vill hon att samhället ser över förutsättningarna för att bli gammal och sjuk.
– Jag anser att man inte tar rätt hand om äldre svårt sjuka, säger hon.
Vi sitter i paret Perssons vardagsrum i lägenheten i stadsdelen Vågmästaren i Karlstad. Per Olov vårdas på sjukhus för tillfället, men kvar hemma står ett antal hjälpmedel som han kan använda när han kommer hem.
Fast, säger Ewa, det är inte så många som kommer till användning.
– Han är ju mest sängliggandes. Den där rullstolen sitter han sällan i, säger hon och pekar tvärs över rummet.
Ewa Perssons make PO fick ett slag i huvudet i sitt jobb inom polisen i Hagfors 1987. Därefter följde två stora epilepsianfall under 1990-talet och sedan dess har Ewa mer eller mindre betraktat sig som anhörig till sin man. På senare år, i takt med att PO blivit sjukare, har den rollen blivit allt mer utpräglad. Den tunga medicineringen mot epilepsin, som han haft i över trettio år, har satt sina spår. Och för några år sedan fick han leukemi som även den tagit hårt på honom.
Men det var egentligen inte förrän i somras, när PO ramlade i hemmet, bröt lårbenet och fick ligga på sjukhus i flera veckor, som läget ändrades drastiskt.
– Sen dess är livet totalt förändrat, säger Ewa.
– Nu är han en svårt handikappad person som inte kan stå, gå eller röra sig.
Det är just den senaste tidens försämring av PO:s hälsa som gjort att Ewa Persson tvingats reflektera en del över hur samhället är uppbyggt när man blir gammal och sjuk. När makens lårben var läkt skickades han nämligen hem från sjukhuset – trots att han var i stort behov av hemtjänstens tillsyn dygnet runt.
Det är Ewa kritisk till.
– Hur kan man skicka hem så svårt sjuka personer för vård i hemmet? Jag anser att man inte tar rätt hand om äldre svårt sjuka – man skickar hem dem för fort. Det håller ju inte!
Hon tycker att det borde finnas fler alternativ till boenden för äldre personer som har ett stort vårdbehov. Och att kommunerna behöver bygga lägenheter och boenden med äldre i åtanke.
– Det finns inget för äldre människor att komma till efter sjukdom och för kort vårdnadstid på sjukhuset, säger hon och fortsätter:
– En annan stor brist är att det inte finns något bra system för att få hembesök av läkare eller vårdcentralen. Här i Karlstad finns något som heter mobila teamet. Det är en bra tanke och passar för dem som kan boka läkarbesök. Men för oss, om det inträffar något oförutsett – då måste vi vända oss till 1177 och sitta i telefonkö... Och så får ambulansen komma.
Ewa är noga med att poängtera att hon varken vänder sig mot kommunens personal eller regionens dito. Det är systemet hon har synpunkter på.
– Regionen behöver ta tag i sina problem och kommunen behöver ta tag i sina. Och så borde de träffas för att diskutera och planera för framtiden och för hur man kan bli äldre i samhället. Och att medborgarna får säga något om det.
Mycket respons
Genom sitt 75-åriga liv har Ewa Persson byggt upp ett stort kontaktnät, bland annat genom yrkeslivet som egen företagare som föreläsare och författare. När hon nu regelbundet skriver av sig sina funderingar på sociala medier får hon mycket respons.
Det är många som känner igen sig.
– De äldre som hör av sig till mig och har någon som är sjuk hemma menar att det också finns en skamkänsla i att man inte orkar med. Och jag lider med dem så mycket.
Ansvaret på den enskilda anhörige, säger hon, är betungande.
– Anhörigrollen är ohållbar. Du älskar den du har bredvid dig, och det är underbart att göra det. Men när någon blir sjuk och man kanske känner att man själv inte orkar blir det känslomässigt väldigt jobbigt.
Häromdagen kokade Ewa marmelad på gröna tomater. Utan PO till hjälp den här gången. Det är tomt hemma, utan mannen hon varit gift med med sedan 1966.
För en anhörig som Ewa är det ett dilemma:
– Jag tycker så mycket om PO och vill så gärna att han ska vara hemma. Samtidigt orkar jag ju inte hela tiden. Jag måste ha luft ibland.