Krönika: Blir det jag som dödar P-O?

Krönikor
PUBLICERAD:
"Jag vill varken dö själv eller förorsaka lidande för min omgivning – men jag kan inte påstå att jag känner mig så värst rakryggat solidarisk i detta", skriver Cecilia af Jochnick.
Foto: Peter Bäcker
Dragspelskamraten har varit på akuten för svåra andningsbesvär, det blev något fel på ventilationen så grannarnas rök drog in i lägenheten och nu tvingas mina vänner tillfälligt flytta medan hyresvärden försöker fixa problemet. P-O är en man som är luftvägskänslig även utan covid-virus och måste förstås vara extra noga med den sociala distansen, vad blir då mitt ansvar då jag bjuds in till ensembleövning?

Jodå, jag träffar väldigt få människor, jag tvättar och spritar och gör stora lovar runt alla när jag handlar. Ändå har jag lyckats dra på mig en vanlig supersnuva under pandemins gång så jag kan inte ha lyckats helt. Och bara denna vecka har jag hjälpt dottern att flytta, fyra kompisar bar möbler och åkte i samma bil och ingen hade symptom och alla höll avstånd så gott det gick men…

Och andra kamratens barn har pojkvän i Örebro och han hade symptom och tog ett test och vi hade förstås beslutat att bara ha kontakt över telefon tills han fått besked. Det visade sig inte vara covid så nu kan vi umgås på samma försiktiga vis vi gjort sedan i mars – med avstånd och helst utomhus.

Serien ”Utredningen” på Svt har avstått från allt sensationsläbbigt runt journalisten Kim Walls tragiska död och istället berättat om allt arbete som gjordes för att sätta fast mördaren. Där betonas just människans förmåga till solidaritet och samarbete. Utredarna arbetar hårt och envetet och många ideella krafter ställer upp för att hjälpa till. Grannar och bekanta till Kim Walls föräldrar visar sympati på det svenska sättet, d.v.s. inte så dramatiskt utan mera lågmält men ändå värmande. Att människosläktet ändå har en grund i att samarbeta och ta hand om varandra känns angeläget att lyfta fram just nu när anklagelserna om covid-hänsynslöshet sprids mer än hänsynslöst på sociala medier.

Och det finns de som gick all-in då rekommendationerna kom, isolerade sig i sommarstugan och började handla mat på nätet som levererades till dörren. Jag vet inte hur deras resonemang utvecklats då smittan bara fortsatte och fortsatte, men min upplevelse är att bara ett fåtal hängde i lika strikt, som jag utläser facebook har det till och med kramats barnbarn nu under hösten.

Själv har jag inte kramat dottern på sju månader det gör lite ont i själen, särskilt om jag tänker på att jag kan få covid och dö utan att ha fått hålla om henne igen. Man kanske skulle inrätta stationer där med desinficerade heltäckande dräkter dit kramsjuka fick komma och fylla på sitt kroppskontaktförråd även om det var skyddande lager emellan?

Men jag har alltså varit typisk kompromissande med rekommendationerna, jag har t.ex. handlat själv även om jag till 90 procent valt tider då väldigt få är ute. Men jag har gjort stort undantag från dragspelsövningarna. Tagit mina lektioner – med ett avstånd som ”i princip” har hållits och övat ensemblespel i vår studiecirkel. Nu är jag inte lagd åt bryta-ihop-hållet så jag kanske hade klarat en mera strikt karantän också – men är ändå övertygad om att det är de här avstegen från det superstrikta som gjort att jag orkar med tillvaron.

Så är jag en föraktad fuskare som sprider död omkring mig på pin kiv eller är jag en normal människa som gör så gott jag kan? Hur solidarisk är jag med P-O och hans lungor?

Av någon outgrundlig anledning ligger Värmland trea från slutet då Folkhälsomyndigheten listar smittspridningen i landet. Det finns ingen anledning att tro att värmlänningar är mer ansvarsfulla än andra regioner så misstanken blir att vi testar färre vilket ger bedrägliga siffror. Dessvärre har kurvan börjat skena uppåt precis som för övriga landet så den mänskliga omgivningen blir mer otrygg för varje dag som går. Inte blir jag tryggare av att höra att norrmännen testat ett större gäng ungdomar och funnit att en halv klass bar på covid-virus utan att ha minsta symptom.

Det är det halvdana som skaver. Att jag inte riktigt vet – fanns det mer tydlighet vore det lättare. Men här finns många osäkra faktorer som påverkar mig. Visste jag till exempel att det handlade om att hålla stånd året ut kunde jag tvärisolera mig och beställa mat över nätet. Kunde jag testa mig så snart jag varit i närheten av någon annan människa skulle jag veta om jag riskerade att smitta någon. Visste jag om något av alla hypokondriska symptom jag känner var säkra tecken på covid vore det lätt att hålla sig undan – jag har ju redan avstått från en del möten för att jag kaaaanske var lite snuvig och kaaanske hade lite ont i halsen.

Mitt i alltihop kommer den vanliga vinterinfluensan tydligen ingalopperande och jag får ett brev med erbjudande om vaccination. Jag brukar alltid missa att passa de erbjudna tiderna men eftersom jag inte haft influensa i modern tid så har det inte heller känts angeläget. Men i år har jag minsann lagt flera påminnelser i kalendern vilket är lätt löjligt med tanke på att just i år – med all handsprit och allt handtvättande och all social distans – löper jag mindre risk än någonsin tidigare att drabbas.

Jag vill varken dö själv eller förorsaka lidande för min omgivning – men jag kan inte påstå att jag känner mig så värst rakryggat solidarisk i detta. Snarare taffligt valhänt utan tydlig linje. Välment, mänsklig – och kanske därför livsfarlig…

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.