• idag
    22 okt
    11°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    23 okt
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    24 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    25 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    26 okt
    10°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Katie Melua - Ett varmt, höstigt och tidlöst album

Skivor
PUBLICERAD:
Katie Melua.
Foto: Ennio Leanza
"Det kan vara lätt att avfärda det här, men retar du dig på Katie Melua retar du dig också på Nick Drake, Bill Withers och Roberta Flack."

Pop/Soul/Folk

Katie Melua

Album No.8
(BMG)

På pappret kan det här verka som ett sömnpiller. Katie Melua hör till den mjuka musikens beskyddare och har inte ens bemödat sig med att betitla albumet riktigt. Man kan softa kvar i soffan eller sängen en stund till istället. Jag kan också erkänna att efter rätt många lyssningar är det svårt att minnas enskilda låtar. Men det går inte att komma ifrån att det här är väldigt bra, på samma sätt som Norah Jones kan få till det i sina bästa stunder. För med ett lyhört kapell, inte minst med producenten Leo Abrahams som turnerat massor med Ed Harcourt och gjort egen vass solomusik, presenterar den brittisk-georgiska artisten ett varmt, höstigt, tidlöst album som man mår bra av.

Det kan vara lätt att avfärda det här, men retar du dig på Melua retar du dig också på Nick Drake, Bill Withers och Roberta Flack. Gör inte det. ”Joy” har ett subtilt sväng, med en grymt fin melodi och läckra stråkmattor där särskilt en stämma bryter av på det mest melankoliska sätt. Och när Nick Drake-spåret dras ut för fullt på ”Maybe I Dreamt It” blir det visserligen enormt mycket Nick Drake, men finns det någon bättre ton för de här dagarna?

Mycket handlar såklart om Meluas fläckfria röst. Leo Abrahams beskriver i pressutskicket vilket ögonblick det blev när hon sjöng in tagningen för den allra höstvarmaste låten på skivan, ”Your Longing Is Gone”. Och den låter på något sätt så självklar att den redan borde finnas (hoppas det inte är en cover som jag missat). Men den är vacker och följsam på ett så okonstlat sätt att jag förstår att det måste ha varit fantastiskt för Abrahams att vara på plats och följa den här sällsynt närvarande småsouliga balladen i realtid.

Man kommer dock inte ifrån känslan av att ”Album No. 8” gräver djupt i sextio- och sjuttiotalets mest stråkbeklädda låtskatter och kommer upp med arkeologiska fynd som är så välbevarade att det är oklart hur mycket egensinne som egentligen lagts till den ursprungliga inspirationen. Men det är bara ett lyxproblem för denna välgärning.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.