Krönika: Att våga möta varandras blickar

Krönikor
PUBLICERAD:
"Att skriva dikter är en väg att öppna sig men det kan även vara så enkelt som att våga möta en främlings blick på gatan och kanske prata väder och vind i kön på Konsum", skriver Ismael Ataria.
Foto: Peter Bäcker
Vad ska det här vara bra för? En kille i fjorton års ålder tittar frågande på mig. Jag vacklar till framför whiteboardtavlan och finner inte orden. Jag försöker vinna tid genom att låtsas att jag inte hört frågan. Jag säger: "Ursäkta, sa du något?"

Killen skärper sin blick och svarar med ett för sin ålder otäckt lugn.

"Jo, jag frågade, varför måste vi göra det här?"

Detta hände för någon vecka sedan då jag besökte en högstadieskola på Orust och genomförde workshops i poesiskrivande. Jag besöker ofta skolor i Sverige och pratar skrivande med kids. Det är ett spännande arbete och just nu ett av de få sätt jag faktiskt kan livnära mig på i en tid då teatrar och livescener näst intill är belagda med näringsförbud. Ungdomarna brukar vara engagerade under mina skolbesök. Visst händer det att en och annan elev inte är helt entusiastisk över mina skrivarövningar men aldrig tidigare har jag fått ett så ärligt och stenhårt ifrågasättande Vad ska det här vara bra för? Fråga satte mig på den berömda pottkanten och lämnade mig svarslös.

Vi lever i ett slitsamt tidevarv. Samtiden påminner just nu om de dystopiska filmer jag såg som barn, filmer som till exempel "Total Recall" och "Robocop". I filmerna stod korrupta politiker och skrek på varandra i tv-rutan medan sjukdom, död och naturkatastrofer härjade i en kall och cynisk värld. Som barn tänkte jag "Äh, sådär rutten är inte framtiden. Det är ju bara film!

Det känns dock som om samtiden kommit ikapp de dystopiska 80-talsfilmerna. Jag upplever stora spänningar och slitningar i samhället runt omkring mig. När jag möter mina medmänniskor på gatan och vi håller den sociala distans som behövs upprätthållas så upplever jag att vi samtidig förlorat något. Vi tycks inte se varandra längre. Ibland känner jag mig som luft när jag besöker matbutiken. Som spöken glider vi förbi på behörigt avstånd utan att ge varandra vare sig ett leende eller en vänlig nickning. Det känns nästan som om vi delar någon slags kollektiv skam för det tillstånd vi lever i, som om en gigantisk brakfis brustit ut mellan mathyllorna och folk skäms för att vi ska tro att det var just de som la den. Förr var det endast den stackars tiggaren utanför butiken vi behandlade som luft, nu är alla lika osynliga. Jag är ingen epidemiolog men är rätt så säker på att blickar INTE för vidare smittan. Mer än någonsin tycks vi sakna tid för varandra och kanske är det nu vi behöver blickar som mest? När våra huvuden har fullt upp med att vaba, veckohandla och få saker att gå ihop så glömmer vi kanske vikten av att se varandra. Nu när vi så ofta spritar händerna så får vi inte glömma att också smörja oss med mjukgörande kräm. På samma sätt får vi inte glömma att ta extra tid för vänliga ord och mjuka blickar mitt i vår sociala distansering. Litteratur och att skriva dikter tillsammans handlar för mig mycket om det mötet. Det handlar om att verkligen se varandra.

Vad ska det här vara bra för? Mitt svar till ynglingen blev varken spännande eller särskilt inspirerande. Jag sa något flåshurtigt om att det är viktigt att våga prova nya saker i livet. Kanske ligger svaret på frågan i det jag återkommer till i den här texten. Det är först när vi verkligen öppnar oss för varandra som vi kan hitta djupet i oss själva. Genom att dela med oss av våra tankar så öppnar vi upp till det mänskliga mötet. Att skriva dikter är en väg att öppna sig men det kan även vara så enkelt som att våga möta en främlings blick på gatan och kanske prata väder och vind i kön på Konsum. Just nu behöver vi titta upp och möta varandras mänsklighet, mer än någonsin.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.