• idag
    21 okt
    11°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    22 okt
    11°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    23 okt
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    24 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    25 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Krönika: Kan Löfven tvätta bort landets nya skamfläck?

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Peter Bäcker
Sommaren 1945 anlände till Karlstad ett antal svårt medtagna unga judiska kvinnor från de befriade koncentrationslägren i Tyskland. Över detta restes en minnestavla i våras.
Hur skulle det sitta att bredvid den sätta en minnestavla över de skammens år då vi skickade ut ett stort antal unga afghanska män till ett okänt öde i världen? Eller blir det som med insatsen för de judiska kvinnorna, att vi kommer att göra väldigt humanistiska saker för flyende människor … fast inte just nu?

De dyker upp i mitt sociala flöde nu, bilderna på unga män som reser från Sverige – till Kanade, till Frankrike, till varsomhelst där de kan vara aningen tryggare än här mot att skickas tillbaka dit där de riskerar fängslande, tortyr och död. Välintegrerade unga män som lärt sig svenska, börjat utbildningar och klarat av olika sommarjobb men som inte lyckats få garantier om varaktig anställning.

I egoismens namn får jag medge att jag idag är lite glad över att jag inte kunde ställa upp med boende 2015 då många kom, den insats jag gjort är inte anmärkningsvärd och jag har inte blivit personligt engagerad i enstaka personers öden. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat att se dessa människor sändas iväg från allt det vi byggt tillsammans.

I samband med FHM:s rekommendationer i covid-sammanhang framhåller man det angelägna i att överväga olika konsekvenser av åtgärder, att en total nedsänkning av samhället möjligen kan stoppa smitta men vad händer med människor som isoleras från samhällslivet eller med barn som inte får gå till skolan?

Varför finns inte samma medvetenhet gällande migrationspolitiken? Om man nu lyckas förhålla sig kallsinnigt till alla ensamkommande som avvisas, borde man ändå begrunda vad som händer med alla de människor som engagerat sig i de unga människorna, som ställt upp och offrat tid och pengar utifrån att man sett långsiktig samhällsnytta och som nu får uppleva att alltihopa likgiltigt sopas bort för att offentligheten saknar mod att ändra sig. Vad som händer med oss alla som måste konfrontera att vi är en nation som offrar vår humanitet – för vad?

Jag hade aldrig hört talas om att Herrhagsskolan en period gjordes om till sjukhus för judiska kvinnor som farit illa i koncentrationslägren. Först när någon snor den där skylten blir jag medveten om det. Då går jag in och läser Christer Mattsons bok ”Till Herrhagen kl 13.24”, som ligger på Karlstad kommuns hemsida (kulturhistoria) Boken ingick i projektet ”Social oro” och om jag förstår rätt sammanställde Christer Mattson materialet efter att ha stött på högstadieelever som sa sig vara nazister och hävdade att Förintelsen aldrig ägt rum utan var en judisk konspiration.

De misshandlade en rektor och då måste något göras – och i samband med det skriver Christer Mattson:

”Något måste göras och något gjordes. Men man kan inte röra vid människor med hårda handskar. Därför startades projektet 'Social oro'. ”

Det jag kan lära av historien är att den där stiliga insatsen för judiska kvinnor kom alldeles för sent – redan under 30-talet hårdnade villkoren för judar i Tyskland men de kunde fortfarande lämna landet. Om någon nation ville ta emot dem, vilket Sverige inte ville. När man sedan beslöt att mörda judarna kunde svenskarna inte varit omedvetna om det särskilt länge, men vi fortsatte vägra ta emot flyktingar. Christer Mattson skriver:

”Den verkligt moraliska kollapsen från svensk sida var dels på det ekonomiska planet, dels i hanteringen av flyktingfrågan. Svensk industri fortsatte att göra affärer med Tyskland fram till hösten 1944, vilket aktivt bidrog till att förlänga kriget. Svenska företag med dotterbolag i Tyskland, bland andra SKF och ASEA, utnyttjade slavarbetskraft från tyska koncentrationsläger för sin produktion i Tyskland.”

Vad fick jag lära mig i skolan? Jo om Folke Bernadotte och de vita bussarna som räddade många ur koncentrationslägren – enligt en Wikipediaartikel räddades totalt 15 345 fångar, men officiellt var det koncentrationslägerfångar som inte var judar – mutor till lokala Gestapomän såg till att även judar kunde få plats på bussarna. Bussarna gick i april 1945 och Sverige fick en humanistisk gloria… som behövdes enligt den brittiske diplomaten Peter Tennant som var stationerad i Stockholm under kriget och skrev:

"De svenska humanitära insatserna under och efter kriget betydde mycket för att få bort den vanära landet hade fått under de akrobatiska övningarna i neutralitetspolitik.”

Statsminister Göran Persson tog initiativ till läromedlet ”Om detta må ni berätta” när det upptäcktes att skolungdom inte längre kände till Förintelsen. Kan hans efterträdare Stefan Löfven tvätta bort den nya skamfläck vi nu smutsar ner oss med genom vår omänskliga behandling av unga flyktingar? Är det det politiska jämviktsläget som gör det så svårt att sticka ut hakan och säga ”Men hörni, så här kan man faktiskt inte behandla folk.”

Nog är vi bättre än så här?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.