• idag
    19 jan
    -0°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    20 jan
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      2.2 mm
  • torsdag
    21 jan
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      4.0 mm
  • fredag
    22 jan
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    23 jan
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Flaming Lips - Når äntligen höga höjder igen

Skivor
PUBLICERAD:
Wayne Coyne i Flaming Lips.
Foto: Amy Harris
"Det här är Flaming Lips-skivan som jag längtat efter hela tiden sedan då 'Yoshimi Battles The Pink Robots' fick Uncut att införa ett extra sjätte betygsteg 2002."

Pop

Flaming Lips

American Head
(Bella Union/Border)

Satt jag inte först och avfärdade Flaming Lips nya för att spekulativt blicka tillbaka mot glansdagarnas formel, efter rätt många år med blodfattiga releaser? Men påminde jag då inte mig själv om att det var exakt samma premisser som fick mig att hylla M. Wards comeback för bara några månader sen? Svaret på båda frågor är ett rungande ja och självklart ser jag tankevurpan.

Ursäkta inledande tveksamhet, det här är Flaming Lips-skivan som jag längtat efter hela tiden sedan då ”Yoshimi Battles The Pink Robots” fick Uncut att införa ett extra sjätte betygsteg 2002. Wayne Coyne letar efter det symfoniska, vackra, tröstande och knäppa.

Riktigt lika knäckande som vid tiden för Yoshimi-albumet, eller den lika fina föregångaren ”The Soft Bulletin” är Flaming Lips fortfarande inte, men de är imponerande nära. Det är lite mer eftertänksamt, åldrat och återhållet, egenskaper som känns nog så nya, och väldigt klädsamma för Flaming Lips i år.

Tillsammans med Mercury Rev, Spiritualized och i viss mån Grandaddy stod Oklahoma-gruppen för en nysymfonisk rockvåg under millennieskiftet. Om man lyssnar på de främsta albumen från den eran slås man av hur väl de håller. ”American Head” knuffar sig gott och väl in i det sällskapet. Öppningsspåret ”Will You Return / When You Come Home” är både rymdig och folkig, med rader om att alla vänner är döda, som hakar i gamla hitten ”Do You Realize?” med sina ”Do you realize everyone you know some day will die”.

Förutom döden och rymden, så lyser även marijuanareferenser med sin närvaro. Det är knappt man vågar säga det, men oj vad man diggar med i den sjösjuka ”You n Me selling Weed” eller i den syntiga ”When We Die When We’re High”. Och låt nu dessa bli en inkörsport till den skevt souliga och molande ”Mother I’ve Taken LSD”.

Det är kul och skruvat och psykedeliskt och ändlöst sorgset. En resa på väg mot något okänt, precis så som man hoppas att bra popmusik ska vara. Till exempel ”Mother Please Don’t Be Sad”, som ett Oasis med andra droger i melodierna.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.