Krönika: Våga vara snäll

Krönikor
PUBLICERAD:
"Det kommer tillfällen då vi som samhälle behöver visa våra muskler men det är godheten som till sist sätter sitt namn på gemenskapens kontrakt", skriver Ismael Ataria.
Foto: Peter Bäcker
För ett par veckor sedan hörde jag två män på gymmet prata politik. De diskuterade gängkriminalitet och upploppen i Malmö. De pratade om att Sverige måste våga ta i med hårdhandskar. Den ena mannen utbrast "Nackskott för fan! Vi kan inte vara så snälla hela tiden!"

Är vi för snälla i det här landet? När jag var barn brukade jag få höra av lärarna att jag var snäll. Jag kommer ihåg att jag upplevde ordet som något positivt. Jag som hade läst Bamse visste att detta epitet minsann skall bäras som en medalj då Bamse pratade om vikten av att vara snälla mot andra. Jag tyckte att det var en självklarhet, något vi människor skulle sträva efter. I högstadiet däremot så förändrades allting. Lärarna började plötsligt lägga ytterligare ett ord till min person. Jag fick höra på kvartssamtalen att jag nu var ”tyst och snäll”. Jag kan inte sätta fingret på varför men helt plötsligt upplevde jag ordet snäll som något negativt. Jag kände att de med epitetet ”tyst och snäll” egentligen ville säga att jag var ”foglig, formbar och fruktansvärt feg”. Att jag inte var en människa värd att lägga någon tid på och att det därför var praktiskt att jag satt där, tyst och snällt. Åren gick och plötsligt slutade jag skolan och blev vuxen men hade ändå svårt att återigen omfamna den där snällheten. Jag lärde mig genom självhjälpsböckerna att snälla människor är trasiga och neurotiska, att de borde ändra sitt beteende för att inte bli uppätna av de osnälla människorna. I yrkeslivet fick jag också lära mig att det inte går att vara snäll om jag skulle åstadkomma någonting.

Nu är jag snart 40 år och trots att jag lärt mig veta bättre kan jag ändå medge att jag fortfarande associerar ordet med något negativt. En snäll människa är en självutplånande stackare som så till den milda grad vill ligga andra till lags att hen till sist springer rätt in i den berömda väggen. Människors naiva godhet kan vara sprunget ur konflikträdsla och jag kan förstå principen bakom benämningen ”dumsnäll”, men jag tycker ändå det är dags för en upprättelse för snällheten. Den ska inte dras i smutsen för att människor är otydliga och överdrivet medgörliga. Varför har vi valt att klä snällheten i detta dumhetens kardborreband så att egenskaper som egentligen inte överensstämmer med ordets rätta mening så lätt fastnar? Att vara snäll är att vara stark för andra, hjälpa och visa empati men att vara snäll är också att dra gränser. Att vara snäll är att vara varm, tydlig och kärleksfull. Det innebär att sätta människovärdet först, att inte ta ifrån individen sitt eget ansvar men också förstå att saker som socioekonomiska faktorer faktiskt påverkar människors livsval och agerande. Kanske är mitt snack bara gammalt dammigt vänsterflum? Snällheten är kanske död och kanske är vi för ”daltande” när det kommer till kriminalitet. Men så mycket vet jag att ”hårdhandskar och nackskott” kommer aldrig hjälpa den här världen att bli en bättre plats att leva på, tvärtom. Kanske vi behöver snällheten mer än någonsin. I en tid av stora spänningar, där världen genomgår stora påfrestningar så behövs litervis av godhet för att vi ska kunna läka såren som rivs upp. Det kommer tillfällen då vi som samhälle behöver visa våra muskler men det är godheten som till sist sätter sitt namn på gemenskapens kontrakt. Eller som Bamse sa: "Det spelar väl ingen roll hur stark man är!? Det viktigaste är att man är snäll."

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.