Insändare: Sjösala blev en stark upplevelse

Insändare
PUBLICERAD:
Förra helgen invigdes projektet Sjösala dansbana – Unexpected movements i Östra Ämtervik.
Foto: Maria Svärdsén
I lördags medverkade jag i något vackert: ”Movements of change”. Sjösala Dansbana skulle invigas i ny tappning.

Det som tidigare varit en plats för styrdans, bio och revyer ska få nytt liv som en mötesplats för dans i Värmland. Koreografen Anna Asplind skall orkestrera det hela på uppdrag av Riksteatern och Region Värmland och i samarbete med Alma Löv Museum och föreningen Bygdeutveckling i Emtervik.

Jag åkte dit, halvt pliktskyldigt och något skeptisk till upplägget. När jag anlände drogs jag snabbt in i flera sammanhang och praktiska bestyr. Här var också skördemarknad och jag kunde bl.a. handla bröd. Vi bytte några ord med en snickare som byggde mobila dansbanor. Själva ”kulturen” organiserades kring en kanotfärd så vi hjälptes åt att organisera flytvästar och fördela kanoter och kanotister. En ansvarig och mer erfaren kanotist gav en kort instruktion om paddlingsteknik och turens upplägg. Allteftersom kom kanoterna i vattnet och vi satte av på en färd på en slingrande och stilla älv, en vacker höstdag. Vi tog del av ljudverk, av dans, skulptur och text.

I bilen på väg därifrån diskuterade jag de olika inslagen med min medresenär, men den övergripande upplevelsen var att helheten var mycket större och viktigare än summan av delarna. Under kanotturen hjälptes vi åt i kanoterna att komma förbi hinder i vattnet och hitta platser så att alla kunde ta del av de olika inslagen. Vi samverkade för att få allt att fungera så bra som möjligt. På vägen vinkade vi till personer på land – förmodligen fastighetsägare som kanske lånade ut el, en brygga som utställningsplats eller på annat sätt blev praktiskt indragna i händelserna. I ett ljudverk arbetade Simon Lerin med att lyssna av och förstärka växternas ljud och rörelser, men ljudupplevelsen blev för mig en orkester där samtalen från skördemarknaden flöt in som en ackompanjerande kör och snickaren gjorde soloinspel med sågen likt en jazzkonsert. Ljudverket fick mig att lyssna uppmärksamt på växternas rörelser i vinden under resten av färden. Solen och molnen gav ljussättning och dramatisk inramning till dansen och texten.

Christoffer Bocker stiger upp som en solitär i ett utsiktstorn mot en dramatisk himmel, klädd för storm medan djärvt skiftande perspektiv och vardagsdramer sköljer över oss i korta berättelser. Utsnitt från vardagen i bygden, berättade av anonyma personer från trakten, kanske någon av oss? De dramer som utgör vår vardagsverklighet och som vi rör oss genom dagligen, oftast utan att uppmärksamma.

Men märkligt nog kanaliseras händelsernas mening och djup i dansen med elever från Sunnes Kulturskola. Inramningen är fantastisk med ängen som scen och solen som ljus. Jag tycker mig se spår av rörelser som hänvisar till jordbrukets traditioner, kanske för att jag vill se det? De länkar platsen med skördemarknaden, med koreografen från Portugal och med bygdeutveckling. Men sammanhanget krävs för att så ska ske.

Sammantaget upplever jag att jag tillsammans med alla andra denna dag bidrar till att bygga vårt samhälle och vår gemensamma livsmiljö. När det lyckas, som denna dag, sammanförs olika perspektiv och intressen i en respektfull samvaro som ger ömsesidig utblick och inblick, som tillsammans skapar ett rikt, mångfacetterat och tillåtande liv. Alla medverkar!

Det finns aspekter att kritiskt granska och diskutera ur ett konstnärligt och kulturpolitiskt perspektiv. Oklarheter kring roller i uppdrag och långsiktig infrastruktur, är ”dans” det relevanta begreppet, och är centrumbildning lösningen för kultur på landsbygd? Frågan om mångfald kan också lyftas.

Men inget enskilt initiativ har alla lösningar och i detta fall finns så mycket positivt att ta fasta på. Kanske är post-corona en möjlighet för kulturen utanför de urbana miljöerna? En småskalig kultur i dialog med sin omgivande livsmiljö, ett gränssnitt mellan det kända och det okända där både bredd och spets ryms.

Jag får nöjet att dela kanot med en ny bekantskap. Kanske sammanfattar hennes kommentar denna vision: ”Jag hade aldrig drömt om att det skulle vara möjligt att både yrkesarbeta konstnärligt och kunna leva så här!”

Anna Asplind lyckas med ett ödmjukt och vackert konststycke social koreografi.

Susanne Berggren

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.