• idag
    1 okt
    10°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    2 okt
    15°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    3 okt
    11°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm

Bill Callahan - Finaste stunden i hans karriär

Skivor
PUBLICERAD:
Bill Callahan.
Foto: Hanly Banks Callahan
"Den tidigare rätt svårbegripliga lyriken har fått ge vika för vardagliga betraktelser över livets gång."

Singer/songwriter

Bill Callahan

Gold Record
(Drag City/Border)

– Hello, I’m Johnny Cash, konstaterar Bill Callahan i inledningen till nya albumet.

Aha, en man med pretentioner, tänker jag, men det visar sig snart vara ett av Callahans humoristiska drag, som han dessutom visar upp fler varianter av under albumets gång.

Det känns ovant, likaså det faktum att den tidigare rätt svårbegripliga lyriken fått ge vika för vardagliga betraktelser över livets gång.

Men till en början ligger han på sin säng och väntar på ingenting – eller möjligen att en ny sång ska dyka upp. Och sedan beklagar han sig, med viss ironisk distans, över att han inte ser sig själv längre på sidorna i de böcker som han läser.

Ögonöppnaren blir när grannen kommer ut för att hjälpa honom med bilen som brakat ihop, bjuder in honom på en öl och lite mat och han sedan slumrar till på rummet där den son bott som grannfamiljen en gång hade, men som inte längre är i livet.

Händelsen får Bill Callahan att upptäcka tillvarons små glädjeämnen; lyckan när han hör hustrun slamra med frukosten i köket, eller en stillsam färd ut på prärien. Där går det att tillbringa mycket tid, bara man får lite buffelkött en gång i veckan.

Och så blir han faktiskt starstruck, som det heter på nysvenska. Ry Cooder är föremålet för hans respekt; tänk om han hade haft ett av mister Cooders solon här, när låten börjar kännas tunn.

Men det hade antagligen blivit för mycket. Här finns två andra akustiska gitarrister som broderar och minsann dyker det även upp sordinerad trumpet och ett eller annat träblås i den sparsamt smyckade musikaliska omgivningen.

Vid ett tillfälle kan tempot betecknas som uppsluppet, annars råder knapp styrfart. Callahans röst ligger som vanligt i Leonard Cohen-läge och tur är väl det; vid ett enda tillfälle försöker han gå upp i det något högre registret och slutresultatet blir obekvämt.

Men om du, precis som jag, tidigare irriterats av callahanska obegripligheter, kan du luta dig tillbaks och konstatera att detta nog är hans hittills finaste stund på skiva.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.