Migrationsminister driver socialdemokratin från sin solidariska värdegrund

Debatt
PUBLICERAD:
"Är det verkligen så att det socialdemokratiska partiets majoritet står bakom den politik migrationsminister Morgan Johansson för, där han tillsammans med partiledningen över tid ändrat både sakpolitik och retorik?"
Foto: Henrik Montgomery/TT
Borde inte socialdemokraternas ledande politiker följa partikongressens beslut?

I artikeln ”(S)kyldiga till en rättsskandal?”, VF 13/8, riktar nätverket ”Världen i Värmland” kritik mot Migrationsverkets och Migrationsminister Morgan Johanssons rättsosäkra och inhumana behandling av de unga ensamkommande afghanerna. Kritiken av Morgan Johansson borde dock vidgas och fördjupas, då han gått i spetsen för en socialdemokratisk politik som drivits bort från sin solidariska värdegrund.

Trots att den allt vidare kritiken från de egna leden inom socialdemokratin, som strävar efter en human migrationspolitik, skulle kunna möjliggöra för den socialdemokratiska partiledningen att byta fot och gå partiets fotfolk tillmötes, håller Migrationsminister Morgan Johansson fast vid en politik som direkt gått emot den anständiga socialdemokratiska traditionen från 1960- och 1970-talen.

De socialdemokrater som förespråkar en human politik i riksdagen, i regionerna, på lokalplanet i arbetarkommunerna, inom sidoorganisationerna SSU, S-kvinnorna, HBT-S, S-studenter och Tro och Solidaritet har alltför länge varit tysta i offentligheten, men har nu förhoppningsfullt börjat höja sina röster. Det är hög tid för en kraftfullare samverkan och verkligen kräva att kongressbeslut och partiets principprogram följs, när nu nya förhandlingar krävs inför beslut i Riksdagen. Försvaret av partikongressbesluten gällande en human politik med permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening parat med den självklara individuella asylrätten borde genomsyra varje arbetarkommuns medlemsdiskussion och aktivitet. Detta skulle också möjliggöra en bred blocköverskridande överenskommelse i Riksdagen när beslut om den nya migrationspolitiken skall fattas, då tillsammans med Miljöpartiet, Liberalerna, Centerpartiet och Vänsterpartiet.

Migrationsminister Morgon Johansson använder begreppet ”reglerad invandring” på ett schablonmässigt vis och kritiserar de egna partivännerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet direkt och indirekt för att förespråka en naiv politik med direkt eller indirekt öppna gränser. Johansson, och partiledningen gör ingen tydlig åtskillnad på migrations-, flykting- och invandringspolitik. Han är väl medveten om att i den svenska debatten är det ingen som förespråkar en ”oreglerad invandring”, vad skulle det vara för någonting? Öppenhet och ett generösare förhållningssätt är inte detsamma som att något är oreglerat. En konsekvent nyliberal eller en utopisk anarkistisk syn på människans ”frihet” och ”upplösningen av nationalstaten” skulle kunna ge skäl för begreppet ”oreglerad invandring”. Bortom denna hållning finns ingen politisk yttring i Sverige som inte på olika sätt diskuterar hur vi på skilda vis skall skapa en tillfredsställande ”reglerad” invandring.

Är det verkligen så att det socialdemokratiska partiets majoritet står bakom den politik migrationsminister Morgan Johansson för, där han tillsammans med partiledningen över tid ändrat både sakpolitik och retorik. Vad gäller migrationspolitiken har Johansson varit övertydlig. När FN:s generalsekreterare António Guterres uttryckte att ”Mänskliga rättigheter är under attack” i samband med flyktingarnas utsatthet vid händelserna kring grekisk-turkiska gränsen och flyktingsituationen i Moria och Idlib, drev Morgan Johansson en politik i motsatt riktning genom att hävda, att det viktiga var att de skall hållas borta från Europa och Sverige genom att ytterligare militarisera EU:s gräns. Johanssons politik handlade inte om att försöka bidra till att möjliggöra ett humant mottagande utan att stoppa migranterna som försökte ta sig över gränsen och stärka gränspolisen Frontex’s styrkor. Migrationen, rörligheten in i Europa, skall med denna politiska hållning i princip inte vara möjlig, förutom för de människor som vi själva önskar komma hit. Detta innebär också att möjligheten att söka asyl i Sverige omöjliggörs, eftersom Johansson står fast vid att asyl bara kan sökas i första landet man kommer till. Vidare anser Johansson att den hårda flyktingpolitiken, som han har drivit och driver är ett försvar för välfärden och han tog bl.a. som exempel, att möjliggörandet av fria tåg- och bussresor för ungdomar i Skåneregionen förutsatte en restriktiv migrationspolitik.

Tidigare ansåg den socialdemokratiska politiken att invandringen var positiv av ekonomiska skäl och även en moralisk skyldighet. Nu har partiledningen bytt fot och anser att invandringen måste hållas nere till ett minimum för att inte välfärden skall skadas. Det är märkligt, att Johansson inte har mött större aktivt motstånd inom partiet i denna grundläggande förändring av den socialdemokratiska politiken.

Socialdemokratin borde inte beskriva flyktingar, invandrare och mångfald som ett hot mot välfärdsstaten, utan istället visa att det är välfärdsstatens politiska motståndare; de partier som driver politik som minskar, privatiserar, avreglerar och säljer ut den offentliga sektorn; som använder invandring och kritik av mångfald som ett sätt att försvaga välfärdssamhället, vilket leder till ökad ojämlikhet. Invandringen hotar inte vårt välfärdssystem, det är de politiska strömningar som aktivt arbetar för att nedmontera välfärdssystemet som är hotet.

Johansson och partiledningen anser uppenbart, att det numera är moraliskt rättfärdigt att begränsa flyktingmottagandet med hänvisning till att det hotar det inhemska välfärdssystemet, när man istället borde lägga kraften på att bekämpa nyliberalismens allt längre intrång i det offentliga och försvara välfärdssystemet mot dessa krafter.

I Johanssons retorik står hans ”reglerade invandring” mot en påstådd tanke om ”öppna gränser”, men står frågan så? Flyktingproblematiken handlar inte om ”öppna gränser” eller ej, därför att just gällande flyktingmigration har inte den svenska staten rätt att avvisa flyktingars vädjan. För det är det som asylrätten innebär. Johanssons i ord påstådda försvar av asylrätten är inget försvar, nu när man för skammens skull bytt ut ”volymmål” mot ”volymriktmärke”, för vad menar man skall hända när ”volymriktmärket” är uppnått?

Asylrätten utgör undantaget från den svenska statens i övrigt nationellt etablerade rätt att bestämma hur människor skall ha tillträde till Sverige och huruvida de skall kunna få medborgarskap här. I vågskålen för den socialdemokratiska politiken ligger inte ”reglerad invandring” kontra ”öppna gränser”, utan hur vi skall behandla de mest utsatta som flytt krig och förtryck och vilka konsekvenser flyktingpolitiken får för deras situation och möjligheter till en fristat.

Varför försöker den socialdemokratiska partiledningen ”runda” asylrätten? Denna mänskliga rättighet att söka asyl saknar undantag och slår fast en moralisk förpliktelse gentemot medmänniskan. Varför har de socialdemokratiska företrädarna i Migrationskommittén; Rikard Larsson, Ebba Östlin och Carina Ohlsson; fört vidare Morgan Johanssons icke-solidariska politik. Det är förvånande att Ebba Östlin, kommunalråd i Botkyrka, som tidigare lyft fram behovet av en generösare flyktingpolitik och kritiserat de allt stramare reglerna för flyktingmottagandet, fallit till föga och att även Carina Ohlsson, (S)-kvinnornas ordförande, som förespråkat en human och generösare hållning, har vikit undan och inte tagit strid för en politik som utgår från flyktingarnas situation. Varför har inte den stora majoriteten inom det socialdemokratiska partiet höjt sin röst och krävt att partiledningen följer kongressbeslutet? Det är märkligt att det inte finns en kraftfullare reaktion på hur arbetarrörelsen sköter den interna demokratin. Det finns ju kongressbeslut som inte följs. SVT gjorde en undersökning inför den socialdemokratiska partikongressen våren 2019 gällande flyktingfrågan och det var närmare 70 procent av de socialdemokratiska kommunalpolitikerna som ville ha tillbaka en mer generös flyktingpolitik. Var är dessa röster nu och varför tar inte partiledningen hänsyn till denna majoritet av humana socialdemokrater? Står lojaliteten med partiledningen över de verkliga livskonsekvenserna av en inhuman migrationspolitik?

Stefan S Widqvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.