En Krösa-Maja bakom knuten

Krönikor
PUBLICERAD:
"Prata senare?" Så stod det i ett SMS från min sambo förra veckan. Mitt hjärta hamnade i halsgropen. Vi som har det så bra, vad är det hon behöver prata om? Har jag gjort eller sagt något olämpligt? Hjälp! Vad menar hon egentligen!?

Frågorna samlade sig som orosmoln över horisonten, så som det ofta gör för mig. Att ”måla fan på vägen” är något som jag ständigt ägnar mig åt och där andra duttar med penseln så målar jag med högtrycksspruta. Jag är en neurotiker ut i fingerspetsen. Det bor en orosdemon i mitt hjärta som ständigt ser till att jag tappar balansen. Om jag skulle sätta ett ansikte och namn på demonen så skulle jag välja Astrid Lindgrens karaktär Krösa-Maja från Emil i Lönneberga. I Astrids bok är Krösa-Maja en gammal tant som med fäbless för vidskeplighet ständigt tror att olyckan ligger alldeles runt hörnet. Om en person råkade försvinna i Lönneberga så var Krösa-Maja den första att anta det värsta, hon lutade sig fram och väste saker som "Han har säkert dränkt sig!" Eller "Dä ä varulven som ätit upp honom!"

Sanningen är kanske att samhället är fullt av Krösa-Major, människor som älskar att dra förhastade slutsatser av dramatiska proportioner. Vi har sett det under pandemin så väl som i ettriga debatter på sociala medier. "Vart är världen på väg!?" skriver Krösa-Maja och postar en länk från någon suspekt nyhetssida som tror sig veta att muslimer minsann vill förbjuda både polkagristillverkningen i Gränna och falukorven.

Nu ska jag inte raljera och borra hål i den båt jag själv sitter i. Även om jag är intelligent nog för att inte gödsla omvärlden med illaluktande domedagsparanoia så går det inte att komma ifrån att jag också har en Krösa-Maja. Istället för att rikta min skarpladdade oro mot andra så nöjer jag mig med att tortera mig själv. En liten nysning kan få min Krösa-Maja att böja sig fram och viska "Dä ä nog denna Coronan du har!?" Och minsta lilla svullnad får henne att utropa "Du har cancer pôjk!" Tycker jag att en människa beter sig lite kyligt mot mig så tänker jag inte att hen har en dålig dag utan min inre domedagstant drar helt enkelt slutsatsen att personen hatar mig.

Min oro kan till och med få mig att ifrågasätta andras beröm, när någon kommer fram efter en föreställning och berättar hur bra jag var så haltar Krösa-Maja fram till mig och väser "Dä säger hon bara för att va snäll!" Kanske är min inre Maja sprungen ur den värmländska jantejorden eller så handlar det om neuroser framavlade ur min barndom. Jag vet inte vilket hål som Krösa-Maja kröp upp ur men hon ställer till förtret, som då min sambo förra veckan skrev "Prata senare?" När jag frågade vad hon menade så skrattade hon bara och la handen mot min kind. Hon berättade att hon råkade komma åt fel knapp och skickade ett sådant där förskrivet SMS av misstag. Skrattande kramades vi och gjorde oss roliga över mina neuroser. Det finns nämligen något som Krösa-Maja avskyr, att jag pratar och skojar om henne. Självdistans är för henne vad vitlök är för vampyrer, det skrämmer bort henne en stund. Men jag vet att jag aldrig kommer undan för medan jag och min sambo skrattade så kunde jag i ögonvrån ändå se Krösa-Maja smyga vid husknuten. Hur hon sakta böjde sig fram och grinade hånfullt, som för att påminna att det bara är en tidsfråga innan hon lägger ännu en dräpande kommentar som sätter hela min existens i gungning.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.