Kristersson (M) och Sabuni (L) nonchalerar kärnkraftverkens grundläggande risker, skriver Stefan S Widqvist.
Det har gått 75 år sedan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki förintade 100 000-tals människor i direkt dödande och genom radioaktivitetens sjukdomsbringande effekter.
En annan tidsmarkör är, att det har gått 41 år sedan 140 000 människor evakuerades i samband med Harrisburgsolyckan vid Three Mile Iland i USA då stora mängder radioaktivt material kom ut, vars upprensning tog 12 års arbete, likväl fortsatte sedan verksamheten och först 2019 stängdes definitivt den sista reaktorn. Ännu 2020 har inte USA lyckats lösa den avgörande frågan om slutförvaringen av utbränt kärnbränsle. Idag lagras det utbrända kärnbränslet i betongsilos på kärnkraftsverkens bakgårdar, bortom allt förnuft gällande säkerheten. Det är uppenbart att Tage Danielssons sannolikhetsmonolog behöver upprepas för Kristersson (M) och Sabuni (L), som bedyrar att just vår säkerhet och vår teknik står över tanken på den möjliga olycksrisken.
”Nu har vi inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler(…) Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända(…) Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt(…) Så det som hände i Harrisburg kan inte hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.”
Det är också dags att påminna om, att hos oss i Sverige genomförde vi en folkomröstning 1980 som föregicks av en omfattande nationell aktivitet och debatt. Resultatet blev, att vi skulle bygga färdigt de tolv planerade reaktorerna men sedan inget mer. Kärnkraften skulle sedan avvecklas med förnuft.
Varför bryter och avvisar moderaterna och liberalerna folkomröstningens resultat och riksdagens efterföljande beslut?
1986 inträffade reaktorolyckan i Tjernobyl norr om Kiev i Ukraina. En av kärnkraftsreaktorerna exploderade och ett moln med radioaktiva partiklar spreds med vindar över stora delar av Europa. Reaktorn spydde radioaktiv rök i tio dagar. 300 000 människor evakuerades från ett område med 3 mils radie. Den överbyggnad som idag innesluter kärnkraftverket beräknas ha en livslängd på 100 år, vilket också anses vara den tid man behöver för att sanera och nedmontera reaktorn. Olyckan i Tjernobyl dödade i akut strålsjuka och följdes av 1000-tals människor som insjuknade och dog av olika följdsjukdomar och än idag år 2020 påverkar fortfarande den radioaktiva strålningen miljontals människors dagliga liv.
För nio år sedan havererade kärnkraftverket i Fukushima efter jordbävning och tsunami, vilket ledde till härdsmältor och vätgasexplosioner. Detta trots japanernas högt avancerade teknik och säkerhet. Enligt Japans eget kärnsäkerhetsorgan NISA, (Nuclear and Industrial Saftey Agency), var mängden radioaktivt cesium som spreds i atmosfären efter explosionen lika med 168 st Hiroshimabomber. Närmare 19 000 människor dog eller försvann direkt vid själva olyckan p.g.a. kombinationen jordbävning, tsunami och akut strålning. Den stora radioaktiva strålningen gjorde att människor flydde från området, cirka 130 000 människor förlorade sina hem. Japans nye miljöminister, Shinjiro Koizumi, vill att landet skall stänga sina kärnkraftsreaktorer. ”Jag vill utreda hur vi skall skrota dem, inte hur vi skall behålla dem.”, uttalade Koizumi när han tillträdde posten 2019.
Det är inte bara den språkliga vändningen från atomkraft till kärnkraft som bidrar till att undvika associationerna till atombombens förödelse, teknifiera diskussionen och därmed dölja de grundläggande riskerna med just atomkraft oavsett dess karaktär och användningsområde, utan dagens moderata och liberala partiledare föreslår en förnyad utbyggnad av kärnkraftverk med argument om ny småskalig konkurrenskraftig teknik för olika typer av marknader utformade som mindre blykylda reaktorer. Atomkraftens grundläggande risker för mänskligheten saknas helt!
Inte heller är Kristerssons och Sabunis hävdande, att den nya småskaliga kärnkraften bidrar till en hållbar miljö och att den är koldioxidfri, korrekta.
”Halvsanningar” är allt för ofta argument i den politiska diskussionen. Det är själva slutfasen i produktionen av kärnkraftselen som är koldioxidfri, men den andra delen av ”sanningen”, som inte Kristersson och Sabuni redovisar är, att ur ett helhetsperspektiv kommer betydande koldioxidutsläpp från kärnkraftsel. Om man ser till hela framställningsprocessen från ”start till mål” handlar det om gruvdrift, byggande, transporter, rivning och avfallshantering. Denna partiledaroffensiv för ”hållbara koldioxidfri småskalig kärnkraft” backas också upp av partivännerna i Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Dessa fyra partier; M, L, SD och KD; har inte ett miljö- och klimatvänligt framtidsperspektiv utan är ett gäng säkerhetsrisker för mänskligheten.
Dessutom är anknytningen till atombombernas vara eller inte vara närmare än vad dessa kärnkraftsvänner vill se. Det har visat sig att i det internationella arbetet med icke-spridningsavtalet för atombomber, ”Non-Proliferation Treat”, NPT, försvårats genom att allt fler länder skaffat sig kärnkraftsreaktorer och då har de grundläggande förutsättningarna för att tillverka atombomber grundlagts. Det är allt mer uppenbart att atomkraftens hot mot mänskligheten behöver föras oavsett dess karaktär.
Årtionden har gått sedan atombomberna fälldes och kärnkraftsolyckorna, men sjukhusen i Japan och Ukraina behandlar fortfarande strålskador och sjukdomar från de radioaktiva utsläppen.
Atomkraft – Nej tack!
Stefan S Widqvist