• idag
    24 sep
    17°
    • Vind
      8 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    25 sep
    15°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    26 sep
    16°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      1.8 mm
  • söndag
    27 sep
    20°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    28 sep
    18°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Frågorna utan säkra svar

Krönikor
PUBLICERAD:
”Jihadistrehab” – smaka på det ordet. Jihadist är för det stora flertalet negativt, signalerar extremism och terrorhot, medan rehab för rätt många talar om positiva insatser för att läka en skada. Sjukgymnastik, psykoterapi, vistelse i hälsobringande naturmiljö…

Jag märker samma tvehågsenhet när Svenska Dagbladet i ett reportage beskriver just ett ”jihadistrehab” i Saudiarabien. Man kan säga att det är något slags halvvägshus för jihadister, ett fängelse javisst, men ett fängelse med luftkonditionering, fysisk träning och psykoterapeutisk behandling. De som kommer hit har suttit av straff i ”vanliga” fängelser och somliga kommer från USA:s ökända Guantanamo.

Behandlingstiden är ett år och de ansvariga påstår att den lyckas till 88 procent – 88 av hundra behandlade blir välfungerande medborgare som betalar skatt och utvecklar samhället.

Om nu detta är sant så innebär det ändå att tolv fortsätter att leta tillfällen att spränga allmänheten i småbitar för att uppnå ett eller annat heligt syfte – fast man kostat på dem teverum, terapeuter och till och med körkort! Så himla orättvist! Kan det vägas upp av att 88 stycken inte längre utgör ett hot mot samhället?

Tja – vad är alternativet? En vanlig åsikt i sociala medier är dödsstraff direkt, är åsiktsinnehavaren något lite nyanserad ska det åtminstone finnas bevis om terrorbrott. Och då… räcker det med att ha fraktat ryggsäcken med sprängmedel eller krävs det att man tänt stubinen?

Fast egentligen är den frågan irrelevant - de intagna på fängelset utanför Riyadh har dömts och suttit av straff enligt den lag som är aktuell i det land brottet begåtts. Nu handlar det om att förhindra återfall, vad hjälper inlåsning om man direkt återgår till det destruktiva beteendet när man släpps ut?

Jag byter ämne.

I ett av de mest lyssnade Sommarprogrammen beskriver f d buddhistmunken Björn Natthiko Lindblad hur han närvarar vid sin fars död på en dödshjälpklinik i Schweiz. Idag är aktiv dödshjälp tillåten i tio länder och det finns en växande opinion för att Sverige ska sälla sig till dem. Motståndet kan ha religiös prägel – livet är okränkbart och givet av Gud och då får man inte själv bestämma. Det är faktiskt bara knappt hundra år sedan självmördare i Sverige förvägrades begravning i vigd jord, Detta ändrades 1908 fram till dess ansågs självmord brottsligt och den döda fick ligga utanför kyrkomuren. Vilket i och för sig var lite bättre än i England där självmördare begravdes i vägkorsningar, gärna med en påle genom kroppen. England ändrade sig ändå nästan hundra år före Sverige och lät sina självmördare begravas kyrkligt även om begravningen skulle ske mellan kl. 21 och midnatt och man inte fick ha några ceremonier…

Har man nu inga religiösa betänkligheter mot självmord finns ändå en massa svåra funderingar – till exempel hur man vet att den som vill dö verkligen vill det, och måste den som utbildat sig till ett vårdyrke också ställa upp och dela ut dödssprutor? Ett rättviseargument kan ju vara att man idag måste vara himla rik för att få dö smärtfritt, det är väl knappast gratis att åka till Schweiz eller Holland?

Då byter jag ämne IGEN (!)

Då till aborter som väl inte är en svår fråga för en argsint feminist. Jag har heller inga frågetecken kring att den enda som har rätt att ta det beslutet är den som är gravid. Men sedan minns jag en artikel från forna Sovjet som berättade att abort där användes som preventivmedel – att det var helt normalt att ha genomgått 16 aborter. Bortsett från den medicinska risken blir jag betänksam, eftersom jag själv genomgått en, vet jag att det förändrar. Jag blev inte deprimerad, jag ångrar det inte och jag var förmodligen så lättsam genom processen att en eller annan vårdgivare såg mig som oseriös… men nog var det ett beslut jag hade velat slippa. Och sexton stycken – vad gör det med en människa? Det vet inte jag men jag har problem med ett samhälle som så helt ignorerar den mentala processen runt att avsluta en graviditet.

Sista ämnet så.

Det är alldeles självklart för mig att de ensamkommande ungdomar som nu lever med ett tillfälligt uppehållstillstånd sedan 2015 ska få ett permanent sådant utan att behöva visa upp en fast anställning. De jag stöter på har jobbat hårt med att lära sig svenska och tagit extrajobb och sommarjobb så snart de fått tillfälle och att kunna göra det medan de lever med den extrema ovissheten inför framtiden visar att det smartaste samhället kan göra är att ta vara på dem.

Svårare är att förstå hur invandrarpolitik ska bedrivas. Före och efter 2015 gick det bra, det kom lagom mycket folk för att vi skulle kunna ta hand om dem på ett vettigt sätt. 2015 avvek genom att jättemånga kom och systemen sviktade – vilket bland annat fick riksdagen att ändra lagen om uppehållstillstånd så att det blev omänskligt påfrestande… Men hur hanterar vi om en ny jättevåg av asylsökande kommer? Går det att vara medmänsklig och solidarisk och vad händer på sikt om vi inte är det?

Du som läser det här kanske har svaren på allt det här – jihadistrehab är bra, dödshjälp är otänkbart, aborträtten är självklar och stäng gränsen? Eller tvärtom. Jag har inte alls några svar, men jag vill diskutera alla argumenten utan att avkrävas ett svar.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.