• idag
    1 okt
    11°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    2 okt
    16°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    3 okt
    16°
    • Vind
      7 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    4 okt
    15°
    • Vind
      7 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      2.4 mm
  • måndag
    5 okt
    15°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Deep Purple - Visar fortfarande sin särart

Skivor
PUBLICERAD:
Roger Glover och Ian Gillan i Deep Purple.
Foto: Anthony Anex
"'Whoosh!' innehåller tillräckligt mycket energi och inspirerat material för att hålla ihop till en förvånansvärt o-reumatisk helhet."

Rock

Deep Purple

Whoosh!
(Ear Music)

När farfar samlar sina tynande krafter för en ny sväng om på dansgolvet är det väl inte mer än naturligt att släkt och vänner håller andan för en stund och hoppas på det bästa? Hans glansdagar inträffade ju för bra länge sedan kan man tycka och kanske vore det bättre att vila i trygg visshet om detta än att riskera onödiga frakturer?

Som stilbildare och förvaltare av en historisk gärning i rockmusikens tjänst har Deep Purple som bekant redan uträttat mer än vad som egentligen är rimligt under en livstid, men att krämpor eller tidigare bedrifter skulle hindra dessa seglivade britter från att fortsätta skapa musik tillsammans är dock att hoppas på för mycket. Det är nya plattan ”Whoosh!” ett tydligt tecken på.

”Whoosh!” innehåller nämligen tillräckligt mycket energi och inspirerat material för att hålla ihop till en förvånansvärt o-reumatisk helhet. Det svänger riktigt bra om låtar som exempelvis ”Drop the Weapon” och ”No Need to Shout”, där bandets karaktäristiska kvaliteter och energi lyser igenom, och det förnyade förtroendet för producenten Bob Ezrin har resulterat i en skräddarsydd ljudbild som fördelaktigt lyfter fram bandets särart.

Med detta sagt finns det också en del annat kul att upptäcka bland de inte mindre än tretton spår som förevigats på detta tjugoförsta album i ordningen. Som exempelvis mystiken i ”The Power of the Moon” eller de ödesmättade anslagen i ”What the What” och ”Man Alive”. Låtar som skapar en känsla av att materialet tillkommit på ett lekfullt snarare än kalkylerat sätt och att bandet på så vis lyckats återskapa sig själva och sin unika musikaliska kreativitet.

Att påstå att ”Whoosh!” på något sätt skulle vara nyskapande eller lika piggt som de tidiga verken vore att ta i, men att plattan uppvisar ett band i oförskämt god form är ingen lögn. Och att det fortfarande finns så mycket kärlek till den musik som Deep Purple var med och skapade en gång på farfars tid känns både fint och inspirerande.

Emil Ahlman

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.