• idag
    22 sep
    14°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    23 sep
    16°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    24 sep
    15°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    25 sep
    16°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    26 sep
    11°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Det mångkulturella omklädningsrummet

Debatt
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Mats Parner har läst Erik Nivas "#jagärmångfald" där Kosovare Asllani är en av de fotbollsspelare som porträtteras.
Foto: Janerik Henriksson/TT
För något år sedan publicerade Sportbladet en enkätundersökning av våra allsvenska fotbollsspelares partipreferenser. Ganska precis 40 procent i hela urvalet sade sig vara moderat-sympatisörer, medan bara knappt 2 procent bröt en lans för Åkesson och hans Sverigedemokrater.

Båda resultaten har naturliga förklaringar: å ena sidan är allsvenska fotbollsspelare höginkomsttagare – ibland med inkomster i storleksordningen 200 000 kronor i månaden eller mer – å andra sidan är de omsorgsfullt vaccinerade mot främlingsrädsla och rasfördomar. Det blir man genom dagligt umgänge med lagkamrater från Ghana, Nigeria, Egypten, Costa Rica, Brasilien, Argentina, Iran, Irak, Spanien och så vidare. I nästan samtliga allsvenska spelartrupper finns i dag representanter för åtta-tio olika nationer, och situationen är likartad i super-ettan och division I. Det är förvisso ingen god jordmån för sedvanlig SD-jargong, om man säger så …

Att vara främlingsfientlig i fotbollens namn är kort sagt omöjligt. I själva verket är fotbollen, trots alla dess problematiska sidor, alltid tolerant, inkluderande och en mångkulturens självklara bastion.

Det vet Erik Niva bättre än de flesta. Nivas fotbollsvetande är encyklopediskt. Frågar man honom vad linjemännen hette när Rumpeboda överraskande hemmaslog Fröslida med 4–2 i division III sydvästra Götaland hösten 1937, så får man klart besked inom fem sekunder och de efterfrågades skostorlekar och telefonnummer på köpet – men än intressantare är, tycker jag, att Erik N även kan uppträda som politisk aktivist. Det visar han i sin 150-sidiga studie #jagärmångfald (Modernista) från månadsskiftet oktober/november i fjol.

I boken porträtterar Niva kapitelvis 70 framgångsrika spelare, män som kvinnor, alla med egenskapen att de uppnått stjärnstatus tack vare sin unika begåvning och numera uppträder på helt andra platser och matcharenor än i sina hemländer. Ja, alltihop påminner så smått om Alfa-pastillernas ljuva 50-tal, då samlarbilderna på baksidan innehöll oskattbara data om resp. spelare. Så här lät det på den tiden:

– Magnus Bergström (född 1915), pålitlig gårdvar i Degerfors, känd som Skjorta. Imponerar knappast vid första anblicken. Dock är hans kunnande stort och hans djärvhet vid närstriderna enastående. Kan göra grandiosa insatser men bringas lätt ur fattningen av ’oväntade manövrer’. En landskamp.

Nivas texter är dessbättre utförligare än så – ungefär 1500 tecken/spelare – och de är sällan likgiltiga men ofta informativa. Till bilden (!) hör att Erik N själv har förevigats på Hugo Nivas och Anna Tibergs samtliga 70 fotografier. Det må låta ensidigt och fantasilöst, men eftersom författaren händelsevis är lycklig ägare till en av norra Europas största kollektioner av matchtröjor, så är det ena fotot aldrig det andra likt.

När vi ekiperar oss i en annan människas kläder, om så blott en enda gång, blir vi klokare och sundare med given automatik, heter det i förordet.

Alexander Isak, Kosovare Asllani, Robin Quaison, Dele Alli, Dzsenifer Marozsán, Jimmy Durmaz, Niclas Eliasson och Madelen Janogy är några av de spelare som Niva porträtterar. När Janogy, med förflutet i Mallbacken och Piteå, debuterade i blågult den 22 januari i fjol blev hon första kvinna någonsin med afrikanska rötter (Mali) i svenska damlandslaget. På manssidan finns hela sex blågula svenskafrikaner enbart i Nivas arbete – främst beroende på att afrikanska män än så länge spelar fotboll i långt större utsträckning än kvinnorna.

Som avslutning berör Niva Linköpings Nilla Fischers insatser på det ”inkluderande frontavsnittet”, om nu detta uttryck tillåts mig.

Då Fischer år 2018 spelade för Wolfsburg i den tyska förstaligan, uppvaktade hon en dag ledarstaben med en önskan om att regnbågsbindlar och besläktade symboler skulle få användas i matcherna. Hon betonade att förslaget inte var särskilt kontroversiellt; i grund och botten handlade det ”bara” om att klart och otvetydigt ta ställning för allas lika värde. Nilla fick som hon ville. I dag bär lagkaptenerna på samtliga nivåer i Wolfsburg, även i knattegängen för 10-åringar, regnbågsbindlar. Efterföljare har inte saknats: ytterligare cirka 650 olika lag i Wolfsburgs omgivningar är numera regnbågscertifierade, och i herrarnas Bundesliga har Werder Bremen, Borussia Dortmund och – kors i taket – Bayern München uppdaterat sin status och blivit regnbågsgaranter.

Men operationen har inte varit smärtfri. Wolfsburgs kroatiske anfallsess Josip Brekalo, som i februari gjorde två mål på Malmö FF i Europa League-spelet, lät förstå att hans kristna tro inte tillät några som helst regnbågsutsvävningar. Till all lycka bet förnuftiga argument också på honom. Så sent som i mars 2019 spelade Brekalo mot Fortuna Düsseldorf i en specialdesignad tröja med regnbågsfärger …

Nobelpristagaren Albert Camus växte upp i Algeriet på 1920-talet och var själv fotbollsmålvakt i unga år. På äldre dar vände han ofta tillbaka till vad han kallade ”det mångkulturella omklädningsrummet” som exempel på en lycklig tillflyktsort och ett mänskligt idealtillstånd i en hjärtlös och hårdkokt värld. Där, i det mångkulturella omklädningsrummet, är toleransen självklar, samhörigheten naturgiven och kamratskapet grundmurat. Låter det romantiskt i överkant? Ja kanske det. Men utan drömmar står vi oss slätt.

Fotbollen visar hur som helst att det mångkulturella samhället är här för att stanna.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.