• fredag
    27 nov
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    30 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Sommarpratare blir märkliga exempel på en svensk åsiktskorridor

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
På åtta dagar har Sveriges Radio erbjudit hela två sommarpratare som levererat mediekritik om den svenska åsiktskorridoren.

Först nättidskriften Kvartals kulturredaktör Ola Wong som berättar om konspiratoriska redaktionssamtal där han förts undan till avskilda rum och man viskande sagt sanningen om invandringen ingen vågat säga offentligt. Sedan professor Björn Olsen. Han ser svensk media som en kult till Folkhälsomyndigheterna där ingen kritik tillåts. Båda gör alltså detta i Public Service – i landets mest lyssnade och folkkära radioprogram.

Wong har genom åren varit en tydlig röst på landets kultursidor och arbetar idag på ett mediehus vars finansiering är fortsatt hemlig, men finansiärerna tycks inkludera bland annat Internationella Engelska Skolans ägare Hans Bergström och flera konservativa krafter från näringslivet. Björn Olsen har mer eller mindre haft saloondörrar in till landets största medier där han återkommande framfört sin kritik mot den svenska strategin.

Under spannet av dessa åtta dagar läser jag en text i Svenska Dagbladet – en tidning som varit prominent i att om och om igen lyfta fram de självutnämnt tystade – av kulturjournalisten Håkan Lindgren. Där påstås det att kultursidesprofilen ” Stina Oscarson har debatterat med en högerextremist, därför vågar ingen längre stå bredvid henne på en scen”. Panelsamtalet på Hornstulls bibliotek 2018 där en man från våldsbejakande nazisterna Nordisk Ungdom medverkade har kritiserats. Samtalet var illa förberett och Oscarson tappade kontrollen i sin ambition att mötas med mannen.

Men har hon tystats? Hon avbokades från ett samtal på Stockholms Stadsmuseum då författarna till boken man skulle avhandla inte ville ha henne som moderator. Men inte kort efter Hornstulls Stadsbibliotek fick hon en egen artikelserie, i Svenska Dagbladet, där hon fortsatte sitt värv – att intervjua olika kontroversiella personer i svensk debatt. Där sa de ungefär samma saker som de alltid brukar säga.

Jag såg Oscarson på scen vid flera tillfällen under våren. Sista gången under Socialdemokraternas kulturpolitiska upptaktsträff i Sölvesborg där hon fick stående ovationer av södra Sveriges samlade S-märkta kulturpolitiker. Gott så. Men som exempel på trång svensk åsiktskorridor är det svagt. Tvärtom så får just hon, Wong och Olsen, om något, ses som ett tecken på att landets debatt är relativt bred.

Ändå upprepas berättelsen om och om igen.

Det är intressant att se hur snabbt debatten om yttrandefriheten kommit att handla om de progressiva. Antirasister och HBTQ-aktivister pekas ut som det verkliga hotet. Samtidigt tystar konservativa krafter fria medier och progressiva trakasseras i EU-länder som Ungern och Polen under statens försyn.

Moderate riksdagspolitikern Lars Beckman skriver på Twitter att ett opartiskt nyhetsinslag i media vore att journalister går runt i utanförskapsområden och frågar hypotetiskt arbetslösa varför de inte plockar bär i skogen. Lyssnade man på KD, SD och M:s utspel om Public Service hösten 2019 för att höra ett klart budskap. Antingen gör ni en världsbeskrivning närmare vår – eller så lägger vi ned er.

För några dagar sedan presenterade Näringslivets Medieinstitut, på Svenska Dagbladets ledarsida, en undermålig norsk studie där det påstås att trettioen procent av Sveriges journalister är Vänsterpartister. Ett resultat som vare sig representeras i rimlighet eller utbud.

Men näthögern ylade återigen högt om mediers vänstervinkling. Vi behöver prata om vilka röster det är de vill ska tystna och varför.

För övrigt

För övrigt så sprids en kort filmsnutt med John Travolta och Jamie Lee Curtis som gör sensuella aerobicsövningar på sociala medier. Klippet är från filmen Perfect (1985) som jag såg om igår. Den visade sig vara en utmärkt film om journalistik och helt klart bland Travoltas bättre. Håller än idag

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.