• idag
    10 aug
    25°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    11 aug
    25°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    12 aug
    25°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    13 aug
    18°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm

Varför fortsätta hylla krigarkungarna?

Debatt
PUBLICERAD:
"Vid årligen återkommande demonstrationer markerar högerextrema grupper och nazister en syn på det svenska och det som statyerna reproducerar tankar om."
Foto: HASSE HOLMBERG
Demokratiska strävanden, frihetlighet och allmänmänskliga värden borde vara ledstjärnor i städernas offentliga konst, skriver Stefan S Widqvist.

Efter min artikel ”Statymuseum ett alternativ”, i VF 22/7, kom flera inlägg på sociala medier med anklagelser om att jag med diktatoriska tendenser önskade censurera historien och att jag ville förstöra vår svenska historia genom att riva ner statyer av viktiga svenskar.

”Vad håller du på med? Vi skall inte förstöra vår stolta historia?”

”Du skall inte ta bort historien genom att sopa den under mattan.”

”Viktig historia skall inte monteras ned. Tål du inte att se våra svenska kungar?”

Samt: ”Typiskt vänsterfolk att riva ned och censurera svenska värden! Du förnekar Gustav II Adolf:s förtjänster. Han administrerade skickligt det svenska riket.”

Problemet med att svara på denna form av argumentation är att själva anklagelserna är påhittade. Jag har inte förespråkat vare sig någon censurering av historien eller nedrivande av statyer. Min artikel gällde frågan om varför vi fortsatt önskar hylla de svenska krigarkungarna Gustav II Adolf och Karl XII i det centrala offentliga rummet. Min text berörde dessa statyers historiska och aktuella värde, vilket ledde mig till att förespråka att de placerades i någon form av museum, där ett statymuseum kan vara ett alternativ.

Så här skrev jag i min artikel: ”Skall vi då riva ned dessa statyer och förpassa dem till historiens skräphög? Jag tror, att det vore ett misstag att det vi idag har moraliska betänkligheter över skall tas bort ur historien”.

Vem och vad argumenterar ni egentligen emot? Såvitt jag kan förstå reagerar ni på att Gustav II Adolf och Karl XII förflyttas från centrala platser i våra städer och placeras på annan plats, i ett statymuseum, vilket var mitt förslag. ”Hjältekonungarna” kommer då inte att lyftas fram på samma sätt. Det kritiserar ni och kallar att montera ned statyer eller att bort historien genom att sopa den under mattan. Historiska museer är alltså att ”förstöra vår stolta historia”? Er hållning till våra ”ärorika kungar” är dessutom enögd och innefattar en stor portion dubbelmoral. Det är andra länders förtryckares och krigsherrars statyer som förtjänar att rivas ned eller placeras i historiska museer, såsom Stalin och Saddam Hussein. De svenska kungarna och monarkerna är av helt annat slag. För en sådan uppfattning krävs en hel del historieromantik och undvikande av den historiska verkligheten. Ute i Europa finns bl.a. minnesmärken över de offer som Gustav II Adolfs arméers härjningar under 30-åriga kriget stod för.

Är verkligen krigarkungarnas offentlighet värd att försvara? Vid årligen återkommande demonstrationer markerar högerextrema grupper och nazister en syn på det svenska och det som statyerna reproducerar tankar om. De lyfter då fram det vi som svenskar skall vara stolta över. Tänk ändå när vårt Sverige var en stormakt som andra fick rätta sig efter! Frågan är i vilken mening statyerna över Gustav II Adolf och Karl XII är våra symboler? Vad är det dom representerar för er som gör att de skall inta centrala platser i våra två största städer? Är det den gode byråkraten och krigskonstens utvecklare Gustav II Adolf ni menar? Är det de stolta erövringarna och Karl XII:s drömmar om att bibehålla stormaktsväldet? För mig är det uppenbart att ni tonar ned deras handlingars konsekvenser. Ett beteende, som liknar det många som försvarat Hitlers gärningar med, argument som att han ordnade så att arbetslösheten sjönk och att han byggde upp ett omfattande motorvägsnät. Det väger då över konsekvenserna av Hitlers övriga handlingar. Ett liknande argument fanns hos de svenska marxist-leninisterna, KFML och KFML(r), under 1970-talet då de ansåg, att Stalin var 70 procent bra och 30 procent dålig.

Man kan ju undra över varför så många ihärdigt försvarar värdet av att krigarkungarna fortsatt hyllas på centrala platser i våra större städer. För i ivern att försvara vår ”stolta” historia undviker man att tydliggöra vad en personstaty är för något – Ett monument över en viktig person som man anser har stort värde och som därför bör hyllas av folket. Genom våra krigarkungars placering i det offentliga rummet ger vi legitimitet åt dessa personers historiska förtryckande verksamheter även idag. Poängen med statyerna är ju att de skall ha inflytande över vilka människor vi skall uppskatta och vilka handlingar som värderas som önskvärda. Argumentet att de tillhör historien och därför skall de vara kvar där de är, är inget hållbart argument, tänk på alla som hyllats med statyer genom tiderna; såsom koloniala förtryckare, Hitler och Stalin. Vi skall inte utplåna dem ur historien, men det är i ett museum de hör hemma. De monument som är och framöver blir placerade i vårt offentliga rum bör uttrycka värderingar som vi vill ska påverka nutiden och framtiden. Varför skall våra städer prydas av historiska personer med högst tvivelaktiga bakgrunder, borde de inte istället vara just museiföremål? Vi skall inte radera obekväma historiska företeelser ur vårt minne, utan istället just betrakta och behandla dom som historia. Och då blir det grundläggande att klargöra och försöka förstå dessa personer i det historiska sammanhang de verkade i, utan att för den skull behöva acceptera deras handlande.

Det är viktigt att se det historiska sammanhanget när dessa statyer över våra krigsherrar tillverkades och restes i vårt land. Invigningarna skedde ju inte när kungarna levde eller i anslutning till deras död, då var kritiken av det kungliga enväldet massivt, utan först ca 150-250 år senare. Det sena 1800-talet formade Sverige med värden som man ansåg vara centrala för statsmaktens storsvenska nationalism. Monumenten över Gustav II Adolf och Karl XII syftade till att samla nationen kring symboliska nyckelgestalter. Själva invigningarna präglades av tal, musik, pjäser och artiklar som pekade ut varför just dessa monument var så viktiga för det vi menar är det stolta svenska. Avtäckningarna i invigningsceremonierna var fyllda av berättelser om fäderneslandet och vilka värden vi som svenskar omfattade. Det gällde att skapa enighet kring styrkans och kraftens militära ideal. Men inte ens då lyckades man helt dupera opinionen, bl.a. skrev riddarhusradikalen Carl Henrik Ankarström 1862 i ”Fäderneslandet” en kritik mot resandet av statyn över Karl XII: ”Jag hatar enwäldet och jag hatar konung Carl XII:s minne uti följderna af hans, för wårt land så olyckliga regemente.” Att långt in på 1800-talet hylla kriget och dess ödesdigra följder, menade Ankarswärd var ”ett nonsens” och han ansåg sig tvungen att protestera mot denna förvrängda svenskhet. Redan då hade det offentliga monumentet en politisk sprängkraft.

Min fråga är, vad finns det idag för skäl för att statyn över Karl XII intar en central plats i vår huvudstad?

Jag menar, att det finns ett stort mått av förnekelse över vad vårt ”stolta” arv egentligen representerar. Dessutom underskattar de, som inte vill flytta bort den svenska nationalismens stolta krigare från centrala plaster i det offentliga rummet, den reproducerande kraften hos de monumentala statyerna i de tankar om vilket Sverige vi vill leva i. Vad vill du göra åt det faktum, att statyerna över våra ”hjältekonungar” laddar ”svenska värderingar” i dagspolitiska reaktionära termer och möjliggör mobilisering till försvar för dessa ”stolta militära värden”?

Mot bakgrund av att manifestationer av enskilda personer oftast lyfter fram maktens intressen och tidsandans dominerande värderingar, hoppas jag att upprättandet av personstatyer oavsett karaktär framöver ej längre kommer att ske på centrala platser i det offentliga rummet, utan att det är en passerad historisk företeelse. Historiska personer, lokala som nationella, bör istället vara anknutna till just innehållet i historiska institutioners arbete och platser, såsom bysterna av Gustaf Fröding vid Alsters Herrgård och Lars Magnus Ericssons vid minnesgården i Värmskog eller minnet över Axel Danielsson vid Sölje Hembygdsgård; så att deras liv och verksamhet placeras och tydliggörs i ett sammanhang. Personsstatyer på centrala offentliga platser i städerna är ju inte att undervisa, det är att hylla! Att undervisa och lära om och av historien kräver något helt annat – en historisk bearbetning!

Minnesplatser och monument på centrala offentliga platser bör ha en allmänmänsklig avsikt och karaktär. För mig är goda exempel de båda Fredsmonumenten i Morokulien vid den värmländska gränsen till Norge och på Stora Torget i Karlstad, minnesparkerna över de omkomna i Tsunamikatastrofen och Estonia på Djurgården, La Mano – Handen – minnesmärket på söder i Stockholm över de som kämpade för demokrati och stupade i spanska inbördeskriget i kampen mot fascismen, minnesplattan över mordet på Olof Palme på Sveavägen i Stockholm och minnesmärket i Kramfors kommun över de ihjälskjutna demonstrerande arbetarna i Älvdalen 1931. Demokratiska strävanden, frihetlighet och allmänmänskliga värden borde vara ledstjärnor i städernas offentliga konst!

Stefan S Widqvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.