Vi har blivit med katt

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Nu sitter jag här, och tittar på kattungen som mina barn tjatat sig till. Hon jagar en leksaksråtta och råkar jag vicka på tån anfaller hon direkt.
Foto: ROBIN HALDERT / TT

Efter år av tjat och kattmöten vid middagsbordet har vi nu till sist gått med på att skaffa en kattunge. Jo, vi gjorde faktiskt ett försök med ett lite enklare husdjur för några år sedan och överraskade barnen med att komma hem med en hamster. Men då hon sov hela dagarna var det ingen som ens förstod att det fanns något djur i buren och hennes enda livstecken var det frenetiska springande i hjulet nätterna igenom som jag låg och lyssnade till natt efter natt. Sedan dog hon. Hon fick en storslagen och allvarsam begravning men dagen därpå var hon glömd.

Att med huvudet på sned och tindrande ögon tjata till sig ett husdjur som en lovar dyrt och heligt att en kommer ta hand om vad som än händer, det känner jag väl igen. Nu är jag visserligen uppvuxen med utekatter och en vallhund som jag delade sovplats med och som följde mig vart jag än gick. Men dom var ju liksom allas och jag ville till varje pris ha ett alldeles eget husdjur. Och tro mig, jag har testat det mesta för att få ett.

Jag försökte till exempel att fånga in en fågel genom att bygga en hemmagjord fågelfälla. Fåglar ska leva i frihet, sa mamma. Men min dröm om att tämja en blåmes till en burfågel fick mig att ägna dygn åt att sitta gömd bakom en björk med ett snöre draget från fällan till min hand, redo att dra till när fågeln kom för att ta brödbiten jag lagt dit. Men inte en enda blåmes lät sig luras av min fälla och jag gav till slut upp den drömmen.

I ett av våra uthus fanns en gammal spilta som jag istället bestämde mig för att göra i ordning för en liten ponny. Jag flyttade gamla byråer och gammalt bråte, sopade rent och strödde ut halm som jag fått av min granne Börje. Jag fantiserade om hur jag skulle rykta och kamma svansen, kanske göra fina flätor i manen och ligga i halmen och läsa Min häst tidningar. En ponny, sa pappa. Vet du hur mycket tid det kräver? Kort sagt, slut på drömmen om en egen häst!

Jag var så svältfödd på djur att jag till och med…ja nu säger jag det…ryckte av vingarna på två flugor och hade i en låda med en sockerbit, ett salladsblad och en sten med en klick honung. Jag gjorde små hål i plastfolie och satte över lådan med ett gummiband. Flugorna fick, efter tjat och gnäll, till och med följa med oss på bilsemester till Norge. Tills dom, efter att dom blev förpassade till bilen av föreståndaren på vandrarhemmet, dog. Av kyla eller sorg, det får jag aldrig veta. Dagen därpå hölls det en stämningsfull begravning på parkeringsplatsen.

Min mamma gjorde ett försök att muntra upp mig genom ett köpa ett akvarium med guppys, slöjstjärtar och slamsugare istället.

Jag satt tryckt med näsan mot glasrutan och följde fiskarna som om det vore en naturfilm som aldrig tog slut så jag tog ett högtidligt farväl och gjorde om akvariet till ett terrarium för vandrande pinnar istället. Till en början var dom rätt söta där dom satt bakom dom tjocka grenarna och vaggade, jag matade dom med små salladsblad och sprayade terrariet med vatten för att få bra luftfuktighet därinne. Men efter att jag hade varit på läger under två veckor på sommaren och ivrig kom hem för att säga hej till mina små pinnar, upptäckte jag att grenen dom brukade sitta under hade fått ben och dom var inte längre så söta. Jag blev livrädd och pappa fick snällt lämna tillbaka dom. Vänligt men bestämt.

Men kaniner är ju söta. Och dom kräver inte så mycket plats och dom går att dressera. Jag började fantisera om hur jag skulle träna upp den till en cirkuskanin. Jag började bygga upp små hopphinder och planerade framtida tävlingar och cirkusuppvisningar i trädgården.

Efter en massa tjat kom mamma till slut hem med en holländare, en liten svartvit kanin. Morfar hade byggt världens finaste bur i samma färg som vårt hus och pappa satte upp ett stort hägn av hönsnät så hon skulle få stor yta att hoppa omkring på. Men när jag väl fick ett eget husdjur, en alldeles egen kanin, hade jag mest dåligt samvete över att jag inte tillbringade tillräckligt mycket tid med den. Det var som att lusten helt plötsligt var borta. Holländaren blev varken en känd cirkuskanin eller direkt gammal.

Men hon fick en storslagen och allvarsam begravning med hemmasnickrat kors och en krans av blommor. Dagen därpå var hon glömd. Nej okej, inte på en dag kanske men på en vecka.

Och nu sitter jag här, och tittar på kattungen som mina barn tjatat sig till. Hon jagar en leksaksråtta och råkar jag vicka på tån anfaller hon direkt.

Än så länge är barnen engagerade och har fullt upp att lära känna vår nya familjemedlem men jag undrar hur länge dom kommer att tycka det är lika kul. När de tröttnar eller har fullt upp med aktiviteter, lek och annat.

Då är det tur att även jag tycker hon är helt ljuvlig!

Sofia Wretling

Ps. Nu har vi haft kattungen i en vecka och jag vill bara säga det, att ha husdjur är som att få ett barn på nytt. Och när våra egna barn precis slutat komma över till vår säng på natten fick vi istället en ny unge att trängas med.

Fakta om Vandrande pinnar:

Det finns cirka 2 500 arter inom insektsfamiljen och närmsta släkt till pinnen är Vandrande blad?! Världens längsta vandrande pinne är 56,7 centimeter lång. Vandrande pinnar tillhör släkten spökskräckor…jag visste det!

Fakta om flugor:

Det finns cirka 100 000 flugarter i världen, i Sverige finns cirka 6 000 arter. Jag hade vanliga husflugor. Förresten, visste ni att honorna kan lägga upp till 500 ägg. Jag tror faktiskt min ena fluga var gravid.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.