Minnet av Utøya lever vidare

Ledare
PUBLICERAD:
Det har gått nio år sedan den norske högerextremisten Anders Behring Breivik sköt ihjäl 69 ungdomar på sommarläger med norska SSU på Utøya.
Foto: Jon Olav, Nesvold
Jag vet inte särskilt mycket om norska fängelser. Men jag vet att Anders Behring Breivik sitter inne på en högsäkerhetsavdelning, utan internet och utan kontakt med andra fångar. Tydligen har han klagat på att det är tråkigt. Breivik vill umgås mer med andra än vakterna och sin fängelsepräst.

I onsdags var det exakt nio år sedan den norske högerextremisten först detonerade en bomb inne i Oslo, sedan åkte ut till Utøya och sköt ihjäl 69 ungdomar som var på sommarläger med norska SSU.

2011 var jag 15 år gammal och väldigt aktiv i Socialdemokraternas ungdomsförbund. Jag spenderade flera dagar i veckan i klubblokalen, skrev och ritade omslag till vår medlemstidning och jobbade heltid med att försöka få min mattelärare Eric att sluta rösta på Folkpartiet.

Fram till den 22 juli 2011 var SSU:andet mest en fritidsaktivitet, vid sidan av innebandy och gitarrlektioner. Efter den dagen var det ett politiskt val. Det kanske låter löjligt högstämt, men terrordåden på Utøya har funnits med i bakgrunden av hela mitt vuxna liv. Breivik gjorde mig medveten om vad politiskt engagemang kan kosta.

När jag jobbade i Europaparlamentet i Bryssel började jag varje dag med att gå igenom säkerhetskontroller och förbi tungt beväpnade vakter. Från kontoret på 14:e våningen pekade min chef ut genom fönstret mot de platser där självmordsbombarna sprängt sig själva, ett tunnelbanetåg och 14 passagerare i luften något år tidigare.

Jag fortsatte hålla koll på nödutgångar när jag började jobba på Aftonbladet. Där fanns inga vakter med automatvapen, men däremot väldigt många låsta dörrar man behövde blippa sig igenom på väg in till redaktionen.

Efter att min dåvarande rumskompis blivit uppringd och trakasserad av en arg läsare fick jag inte längre ha hörlurar eller lyssna på musik utomhus, eftersom jag behövde kunna höra om någon var på väg att attackera mig bakifrån. Då var jag 22.

Det senaste året av litteraturvetenskapsstudier och frilansjobb har varit ganska avslappnat i jämförelse. I min etta i Stockholm finns inga nödutgångar, och det känns rätt lugnt. Jag lyssnar på musik på stan och blir inte längre stressad av stora folksamlingar. Det har gått nio år sedan terrordådet på Utøya och jag har till slut börjat tänka på annat.

Terroristen Anders Behring Breivik gjorde ledarskribenten medveten om vad politiskt engagemang kan kosta.
Foto: Lise Åserud

Det betyder inte att jag har glömt. Jag prenumererar på tidningen Expo, som kartlägger högerextremister. Jag fortsätter skriva och jobba politiskt. Jag vägrar gå med på de främlingsfientliga idéerna om att Sverige “är fullt”, att vi inte har råd att ta emot människor på flykt eller att flera kulturer inte skulle kunna samsas på samma plats.

Just idag hoppas jag att ingen politiskt aktiv behöver vara med något liknande det som hände för nio år sedan. Och så undrar jag hur Breivik spenderar sina dagar. Hoppas han har det skittråkigt.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.