Föreläsaren och författaren Marie Niljung från Kil, vars båda föräldrar dött av psykologiska olycksfall har som livsmission att rädda liv genom att minska skam och skuld kring psykisk ohälsa.
– Vi måste våga prata om det och fråga och lyssna hur andra verkligen mår, säger Marie Niljung.
Sett till statistiken tar i snitt fyra personer sitt liv dagligen i Sverige. Ungefär 40 försöker ta sitt liv och 400 går med suicida tankar.
– Tystnaden är det stora problemet. Vi måste prata om det. Vi behöver krossa myter, såsom att man inte ska "väcka den björn som sover." Vi måste våga vara empatiskt påträngande och verkligen fråga om någon tänker ta sitt liv. Det här är inte en fråga som bara rör psykiatrin och övriga vården, den rör alla i samhället. Vi måste sprida kunskapen och modet att våga fråga.
Stor oro kring ökad psykisk ohälsaKritisk mot nedläggning
I november ifjol beslutade Ineras vd i samråd med regionerna att lägga ner den nationella hjälplinjen, anledningen var att pengarna enligt regionerna kunde användas effektivare. Man ville förflytta funktionen till den ordinarie vårdprocessen istället.
– Det är obegripligt att man vill att personer med suicidtankar ska ringa 1177. 1177 är bra för rådgivning men inte rätt forum för en person med suicidtankar. Framförallt för att personen måste uppge sitt personnummer, som kan vara en tröskel när det är ett akut läge. Att kunna behålla anonymiteten är jätteviktigt. Vi måste jobba på ett annat sätt, avsätta mer pengar. Staten borde ha en eller flera stödlinjer, säger Marie Niljung
Pandemin förvärrar
Coronapandemin är en helt ny situation för många. En del permitteras, många blir av med sina jobb och barnen kan inte vara i skolan längre. Det kan skapa en rädsla, en oro och en känsla av hopplöshet. Isolering och ensamhet påverkar också.
– De som tidigare haft bekymmer har nu svårt när stödfunktionerna inte längre är lika tillgängliga. Lägg därtill att vi fått en helt ny grupp människor som tidigare inte behövt hjälp, men som nu på grund av exempelvis förlorade arbeten och ekonomiska svårigheter behöver hjälp, säger Marie Niljung.
Marie berättar vidare att företagsjouren blev överraskade.
– När förtvivlade företagare ringde så trodde en del personer på företagsjouren att det fanns ett välutvecklat system för detta i Sverige. Men det finns det inte. Vården och psykiatrin hade det tufft redan innan pandemin.
Just nu är vi mitt uppe i pandemin och kan därför inte riktigt se effekterna av den. Just effekterna av pandemin är något som i framtiden oroar Marie Niljung.
– Det här är en tickande bomb. Vi måste ha resurser för att kunna hantera detta. Kommunerna i Värmland och Regionen Värmland behöver kartlägga hur det ser ut, ha klara åtgärder och aktiva handlingsplaner för att möta det växande behovet.