Den farliga flockmentaliteten

Krönikor
PUBLICERAD:
Under värmeböljan för några veckor sedan så satt jag framför nyheterna och såg ett inslag om att svenska badplatser var fullpackade av människor. Plötsligt hörde jag mig själv utbrista Men dä ä ju ett virus där! Håll avstånd era dumma jävlôr! Det slår mig hur bra Hajen ändå skildrar oss människor.
Foto: Johan Nilsson/TT

En av mina favoritfilmer är Jaws eller Hajen som den lite fantasilöst fick heta då den gick upp på svenska biografer 1975. Filmen är en klassiker och jag har säkert sett den ett trettiotal gånger.

Jag tror att filmens storhet bygger mycket på att själva monstret syns väldigt lite i filmen. Den mekaniska hajen fungerade inte under stora delar av inspelningen och tvingade regisören Steven Spielberg hitta sätt att antyda hajens närvaro utan att behöva visa den.

Allt vi ser är förödelsen som djuret lämnar efter sig i formen av avbitna lemmar, panik och blod. Filmen triggar vår rädsla för det okända och eftersom vi nästan aldrig ser själva monstret så lämnas vi över till vår egen fantasi.

Som barn älskade jag filmen. Har du sett Hajen! Sô jävla äckli film! Skanderade vi ungar på skolgården. Dock fanns det något i filmen som störde den annars perfekta rysaren. Jag störde mig på alla människors till synes desperata behov att behöva bada trots att faran hotade under ytan. Polisen står och ropar i megafoner på stranden om den vita döden men ingen lyssnar, utan barnfamiljer vandrar gladeligen ner i det plaskande smörgåsbordet. Jag satt framför tv:n och tänkte Men dä ä ju en haj där! Gå ur vattne era dumma jävlôr! Det kändes för fånigt för att vara sant.

Om jag skulle hört att ett monster i sjön Ullen utanför Hagfors hade klippt två badgäster så fanns det inte en snöbolls chans i helvetet att jag ens skulle åka dit. Jag skulle sitta kvar hemma och svettas framför mitt Nintendo hela sommaren. Inte visste jag då att jag trettio år senare skulle få bevittna det som sker i filmen.

Under värmeböljan för några veckor sedan så satt jag framför nyheterna och såg ett inslag om att svenska badplatser var fullpackade av människor. Plötsligt hörde jag mig själv utbrista Men dä ä ju ett virus där! Håll avstånd era dumma jävlôr! Det slår mig hur bra Hajen ändå skildrar oss människor. Det händer inte mig tänker vi och går ut på samma skakiga planka över det stup där människor precis innan oss rasat mot en säker död.

Det är inte en haj som simmar runt i våra svenska vatten utan faran finns i luften, miljarder mikroskopiska hajar som simmar runt på jakt efter nästa offer. I början av Corona-pandemin så höll vi avstånd till varandra men så kom plötsligt värmen och vipps så försvinner den hårt hållna distansen. Vi tränger ner solstolen i folkmassan och låtsas som om den här våren aldrig existerat. Kanske är det även människans flockmentalitet som spökar?

Det börjar med att en person går till stranden, sedan hänger två andra på, varefter fyra och åtta kommer efter. Vi gillar att trängas. Vi går in på krogen och säger Usch, här är det är för mycket folk och när vi kommer till nästa kanske folktomma krog så säger vi Fan, vad dött det var här! Sen går vi ändå tillbaks till första stället och tränger oss in i massan, kanske för att vi innerst inne VILL vara en del av den svettiga gemenskapen. Den mänskliga flockmentaliteten är besynnerlig. Den gör oss både till en sårbar och vacker art men den får oss också att bete oss korkat. Det är den som får oss att gå med i pöbelns jakt på medmänniskor och mobba ut andra, den får oss att dra onödiga gränser och säga Det här är mitt land! Inte ditt!

Men det är även samma kraft som får oss att känna empati, att vilja bjuda hem varandra och kramas. Så kära ni, lev gott och njut av sommaren men håll hårt i ert goda omdöme då det fortfarande lurar en hel del hungriga hajar därute.

Månadens ord

Sommarprat

Plus – När programmet verkligen lyfter. När rätt person kliver fram och ställer berättarskåpet där det ska stå. När en kan sträcka sig ut i gräset och flyga iväg med hjälp av en annan människas livsberättelse.

Minus – Att sommarpraten för varje år som går känns allt mer trista och standardiserade. Att fler sommarprat känns så klyschiga och ansträngda. Bara för att någon råkar ha en bra historia så är den personen per automatik inte en bra berättare.

Instagram

Kvällar värda att spara som en skatt

att plocka fram

under vinterns längtande timmar

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.