• idag
    4 juli
    16°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    5 juli
    14°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.5 mm
  • måndag
    6 juli
    16°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    7 juli
    18°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    8 juli
    17°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Värmlänningarna – i nöd och lust!

Krönikor
PUBLICERAD:
I år får vi följa den odödliga kärlekshistorien mellan Erik (Ole Bang) och Anna (Emelie Hebbe) i digital form.
Foto: Peder Kaldal

Jag är fem år första gången jag står i Gropa på Ransäters Hembygdsgård och sjunger ”taktu go´vänner” i högan sky och dansar Fryksdalspolska så gott jag kan. Tyget från folkdräkten sticker och kliar mot mina myggbitna sommarben, håret är inflätat med två knutna rosetter av vävda band och mitt ansikte lyser i kapp med solen.

Min mamma och pappa dansar i Munkeruds bygdelag och har bestämt sig för att vara med i folklustspelet Värmlänningarna och jag ska få vara med som barn bland ”folket”. Jag älskar att spela teater och jag suktar efter att någon gång få spela en av de där ”stora” rollerna. Min drömroll är den fattiga torparflickan Anna. Det är Rose-Marie Bäckstrand som spelar Anna och jag avgudar henne. Jag brukar springa efter henne bakom scenen. In i logen där hon snabbt byter klänning, upp på toaletten där hon slår stämgaffeln mot porslinet i handfatet för att få ton. Med ett hjälpande ”Aaaaaaa” springer jag efter henne ner för trapporna igen, klättrar upp på staketet, trycker ögat mot titthålet i planket för att inte missa när hon kliver in på scenen och spelar stôlli. Anna är galen av sorg för hon tror att hennes Erik valt en annan. Ingen kan spela tokig som Rose-Marie Bäckstrand. En annan drömroll är pigan Stina, som Carina Ekman spelar. Jag kan alla hennes repliker utantill och står beredd bakom buskarna för att inte missa hennes utskällning i bröllopsscenen. Kanske förstår jag redan då att det är pigan Stina som är mitt kall.

Jag har sedan 2000 bara missat ett år i rollen som pigan Stina, när jag 2012 höggravid och beräknad till midsommarveckan blev uppringd av dåvarande regissör med beskedet att det inte var lämpligt att jag axlade rollen då det var för vanskligt. Vilket för mig var helt obegripligt då jag redan hade planerat allt i minsta detalj; jag repar höggravid, föder helgen innan midsommar för att sedan vara med från genrepet igen. Vad är problemet?

Det är något speciellt med den platsen. Och traditionen.

Mina barn är, liksom jag, uppvuxna i spelet och platsen. Mina döttrar växer ur den ena folkdräkten efter den andra som även jag en gång burit. Jag ser dom sjunga ”taktu go´vänner” i högan sky och dansa Fryksdalspolska så gott de kan med håret inflätat med två knutna rosetter av vävda band och deras ansikten lyser i kapp med solen. Otto har redan hunnit skaffat sig en ”egen roll” med repliker och Gropa är hans andra hem. Och tyget från folkdräkten sticker och kliar även mot deras myggbitna sommarben.

I sommar spelas Värmlänningarna för 67:e året. Men inget är som vanligt. Med en publikgräns på 50 personer och med en ensemble på nära 80 personer, kommer den odödliga kärlekshistorien mellan Erik och Anna inte kunna spelas i Gropa som vanligt.

Men vad vore en sommar utan Värmlänningarna? När min Olof i våras fick en förfrågan från SVT kläcktes idén hos honom att berätta kärlekshistorien under fem veckor, i korta avsnitt tillsammans med musiker ur Wemland Opera och en mindre ensemble. Skam den som ger sig.

Och med en västerbottnisk tumme och en värmländsk tumme knådar Olof ihop ett helt fantastiskt manus. Ordningen är återställd och en månad senare står vi där i Gropa. Dock med endast en handfull ensemble, Löparnisse som dirigent, kameror uppställda och ett inspelningsschema med små korta scener varvat med Olof som berättare. Anna blir stôlli av sorg för hon tror att hennes Erik valt en annan. Stor-Sven är som ett åskmoln och pigan Stina läxar upp drängen Per i bröllopsscenen. Som vanligt helt enkelt.

Ja, sannerligen, den odödliga kärlekshistorien spelas på Ransäters hembygdsgård även i år, om än i ny digital form. Och berättartraditionen får fortsätta. I nöd och lust!

Trevlig sommar!

PS.

Filmversionen av Värmlänningarna från 1921 spelades in i Ransäter med Anna Q Nilsson i huvudrollen och en ung Fridolf Rhudin fanns bland de många lokala statisterna. Filmen var länge försvunnen men 1998 återfanns en kopia i Moskvas filmarkiv, med ryska stumfilmstexter. Filmen restaurerades och i augusti 2001 var det nypremiär vid Ransäters hembygdsgård under en klarblå himmel, ackompanjerad av Värmlands Sinfonietta.

Fakta om Gropa:

Gropa är en handgrävd amfiteater med platsbyggd scenografi, som eldsjälen Sven Hellqvist bestämde sig för att bygga på Ransäters hembygdsgård. Sven satte sig i sin Opel Rekord och tutade hela vägen från Munkfors till Ransäter och då visste alla i byarna längs vägen att nu behöver Sven hjälp igen. Amfiteatern stod färdig 1953 och året därpå hade Värmlänningarna premiär. Sedan dess har kärlekssagan spelats i Gropa i vått och torrt.

Fakta om Värmlänningarna:

1845 skrev FA Dahlgren den odödliga kärlekshistorien mellan Erik och Anna. Året därpå var det premiär på Kungliga Operan i Stockholm och är det mest spelade verket med sammanlagt 839 föreställningar. Musiken är skriven av Andreas Randel och i slutscenen sjunger Erik Värmlandsvisan. Fem filmversioner har gjorts av verket, den första spelades in 1910. Och nu, 2020 går det att se en kortversion av kärlekssagan, berättad av Olof i fem delar på SVT play.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.