Det finns de som har det värre

Krönikor
PUBLICERAD:
För drygt två veckor sedan blev jag äntligen pappa, i skrivande stund ligger min son bredvid mig och vilar i sitt babynest.

Det är en märklig känsla att plötsligt vara förälder, som om min själ rämnat och kraschat rätt in i livets allra mjukaste betongmur. Det är många känslor som bubblar i mig. Jag pendlar mellan gråt och glädje, sicksackar mellan tillförsikt och oro. Även om kärleken väger tyngre än ängslan så kan jag villigt erkänna att jag genom graviditeten haft mina tvivel om jag kan fixa det här med att bli pappa. Jag har många gånger tröstat mig med att tänka: "struligare folk än mig har skaffat barn och ändå lyckats få till det, så jag ska väl kunna klara av det här?"

Jag har lugnat mig själv genom att tänka på andra människors halvtaskiga föräldraskap. Det slår mig nu att jag även hört samma sak under den här coronavåren. När människor berättat om sina kraschade företag, förlorade jobb och krossade drömmar så har de alla avslutat på samma sätt: "Nu ska jag inte klaga för det finns de som har det värre."

Det finns alltid de som har det värre. När jag var barn så brukade alltid min farfar säga: "Tänk på barna i Biafra." Det var hans försök att sätta saker i perspektiv, jämföra mitt barnsliga västvärldsgnäll med en fruktansvärd svältkatastrof. Det var hans kanske lite klumpiga sätt att säga "skärp däj! Dä finns de som harôt värre!"

Min farfar stod alltid på de svagas sida och ömmade speciellt för utsatta barn, han kunde gråta sig igenom ett inslag från radiohjälpen och mellan hulkningarna säga: "Dä ä inte rätt!" Ibland använde han sin Afrikakontring lite väl drastiskt. Jag kunde säga "farfar, jag har sô tråkigt, finns det nôtt vi kan hett på?"

Då tittade han upp från Värmlands Folkblad och sa: "Dä går ingen nôd på däj, tänk på barna i Biafra."

Jag kunde komma in med ett blödande finger och vråla: "Farfar! Jag har skärt mäj!" Till och med då var han nära att stoppa in ett "äh, dä kunde va värre! Hôll ett tryck över såre och tänk på barna i Biafra!"

Hela min uppväxt har jag blivit matad med att det alltid finns de som har det värre. Det finns något vackert i att vi tröstar oss med varandras eländen. Jag vill absolut inte jämföra den humanitära katastrof som skedde i Västafrika 1970 med att förlora sin enskilda firma under en pandemi eller att vara en dålig förälder. Jag vill bara belysa det faktum att vi människor tycks ha ett ständigt behov att spegla oss i varandras olycka och tillkortakommanden. Det är en vacker tanke att vi så frikostigt skänker våra svagheter till varandra. Att vi genom mänsklighetens historia rest denna måttstock av bräcklighet som andra kan jämföra sina liv med. Tänka "ja, sådär jävligt har jag det inte."

Är vi medvetna om den gåva vi ger varandra? Kanske kan tanken hamra ner lite ödmjukhet i oss, att vi uppnår vår känsla av tillräcklighet genom att stå på axlarna till de mindre tillräckliga, att vi hittar vår känsla av att duga i odugligheten. Så nästa gång vi sneglar mot en medmänniska och tänker Sådär dålig är jag i alla fall inte, så kanske vi ska sända ut ett lika kärleksfullt tack till samma person. Att vi har ynnesten att få jämföra och finna oss själva på rätt sida av eländet. Att maskan i svaghetens nät var stort nog för oss att halka ur, att vi hade turen att slinka undan. Vem vet, nästan gång kanske det är dig som vi andra jämför oss med.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.