Mando Diao - Allt annat än en upprepning
Björn Dixgård i Mando Diao.
"Björn Dixgård bläddrar i skivhyllan efter Pugh Rogefeldt och 60-talsschlagers när han tonsätter Fröding, Ferlin, Boye och en kvartett småcharmiga sånger signerade mamma och pappa."
En ny Frödingplatta av Mando Diao är som gjord för magplask, den åtta år gamla ”Infrusen” vann så mycket på överraskningseffekten. Men jag har haft fel förut, och ”I solnedgången” känns allt annat än beräknande och upprepande. Det är snorsnyggt producerat, i kombination med en rätt murrig och smutsig inställning till själva utförandet.
Björn Dixgård bläddrar i skivhyllan efter Pugh Rogefeldt och 60-talsschlagers när han tonsätter Fröding, Ferlin, Boye och en kvartett småcharmiga sånger signerade mamma och pappa.
Lika mycket rasp som ton, med genomgående fenomenalt piano och orgel av Daniel Haglund, växlandes mellan Merit Hemmingson och Jan Johansson.
Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.