Det är elva år sedan han lämnade Boltic och Karlstad.
Men bara tre år sedan han la klubban på hyllan – som 44-åring.
Nu följer artisten Fredrik Rinaldo bandyns utveckling från sidan och gillar inte alls det han ser.
– Bandyn gör bort sig, och jag tror publiken kommer minska allt mer, säger han.
Skulle man göra en värmländsk idrottsbok om spelare i kategorin "Ensam värd entrépengen" hade Fredrik Rinaldo utan tvekan varit högaktuell att pryda omslaget.
Och troligtvis hade det varit i form av en bild där han flyger raklång i luften, precis som ni ser på bilden här intill. En sökning på hans namn i VF-arkivet gör att otaliga bilder likt den dyker upp.
– Haha, jag kan tänka mig det. Tyvärr hade jag den spelstilen, jag kom ofta lite för nära motståndarna och åkte på något ben. Men kroppen klarade sig relativt bra, jag har inte åkt på någon skada som jag känner av än i dag, säger en nu 47-årig Fredrik Rinaldo när VF-sporten når honom.
Tränar sönerna
Hemma nu för tiden är Vetlanda och familjen består av hustrun Sofia, de två barnen Vincent, 12, och Bastian, 7, samt bonusbarnen Ella, 18, och Alexander, 16.
– Vincent och Bastian spelar bandy de också, i Vetlanda, och jag är med som tränare. Hittills har de varit med i samma lag, nu får vi se om motståndarna börjar bli för stora för Bastian.
Är de dribblers precis som pappa?
– Det har nog gått vidare lite gener. Sen får vi se om de orkar fortsätta hålla på. Det är så mycket annat nu för tiden.
Orken att hålla på med bandyn har Fredrik Rinaldo själv egentligen fortfarande. För det är bara tre år sedan han själv avslutade den egna spelarkarriären i Åby/Tjureda.
– Jag avslutade med att vara med och gå upp i allsvenskan så det blev ett fint slut. Men tiden att fortsätta fanns inte, så mycket annat kom i vägen. Men egentligen tycker jag bandyn fortfarande är jäkligt rolig så det var svårt att ge sig. Men någon gång var det tvunget att ta slut, säger Rinaldo som under åren i Karlstad jobbade som säljare men som sedan ett tiotal år tillbaka är snickare.
"Vi var oslagbara"
Ursprungligen från Katrineholm kom det 168 centimeter långa kraftpaketet Fredrik Rinaldo till Värmland och Boltic första gången 1992.
– De första åren var fantastiska. Mellan 92-97 var vi i stort sett oslagbara, då borde vi tagit fler guld än vi gjorde. Sen efter 97 försvann de flesta, då handlade det mest om att hänga kvar, säger Rinaldo som efter tolv säsonger lämnade klubben 2004 varpå tre år som heltidsproffs i Ryssland väntade.
– Man kan inte bli omhändertagen bättre än jag blev där. Och lönemässigt tjänade jag såpass bra att jag kunde lägga undan en del. Jag skulle ha gjort det äventyret tidigare, säger Rinaldo som under åren i Boltic vant sig vid ekonomiska bekymmer.
– Det är åtskilliga summor man skänkt till klubben – men jag har samtidigt fått så mycket tillbaka. Synd att det sköttes så illa när det gick sportsligt bra. Men roligt att man tagit tag i ekonomin i klubben nu.
Följer Boltic noga
Efter Rysslandsåren återvände Rinaldo till Boltic för en säsong innan fem år i Vetlanda, två i Nässjö och två i Åby/Tjureda väntade.
Men även om tolv år sedan han lämnade Karlstad så finns Boltichjärtat fortfarande kvar.
– Klubben kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat och jag kollar varje helg hur det gått. Sen har jag väl inte kontakt med så många, men i A-laget nu jag har ju faktiskt spelat med både Ted Wiklund och även Jacob Bucht nu när han återvänder.
Men så mycket bandy tittar Fredrik Rinaldo inte på.
– Det har blivit för mycket tråkbandy. För mycket vända ut och hålla i och sån skit. Publiken kommer minska mer och mer tyvärr, bandyn har gjort bort sig där. Det har blivit för farligt att förlora, säger Rinaldo som själv alltid var en risktagare.
– De flesta i slutet av 90-talet ville framåt, och jag tror också det är sån bandy som folk vill se.
Vem vill du läsa om?
Undrar du vad som egentligen hände med någon värmländsk idrottsprofil?
Mejla förslag på vem du vill läsa om till sporten@vf.se