Vad menar vi med likhet inför lagen?

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Peter Bäcker
Ett kommunalråd i Västsverige använder medborgarnas skattepengar för att köpa sex. Ni känner det extra förkastliga i detta va?
Skattepengar till olagligheter, usch och fy!

Men gör han det? Han har alltså inte försnillat medel till skola och barnomsorg eller reserverade anslag till ungdomsidrott – det skulle ju lagt förskingring till anklagelserna. Han tjänar tydligen cirka 83 000 i månaden och utan förmögenhet är det rimligen en del av de pengar han har lagt på sexköp.

Sexköpet är brottsligt men blir det moraliskt värre om man fått folkets förtroende som vald politiker än om man till exempel är programledare i teve och författare av kokböcker? Eller personalchefen på ett större svenskt företag som åkte fast i en razzia mot lägenhetsbordeller för några månader sedan? Eller en Sverigechef för ett internationellt börsnoterat företag? Eller en ”toppekonom” som flitigt kommenterar det ekonomiska läget för Sverige i media? De sistnämnda exemplen googlar jag fram via vanliga media och jag gissar att om jag tar vägen över Flashback kan jag kanske få reda på vad de heter också.

Enligt samma googlade medier har påföljderna för de icke namngivna männen blivit dagsböter och eftersom de tjänar multum har dagsböterna – tydligen 50 stycken – satts till maxbelopp, d.v.s. tusen kronor. 50 000 fattigare har de här männen blivit men de har jobben kvar och skämmigheten är väl högst begränsad. Knäckfrågan är väl om de kommer att återfalla och om andra som annars skulle kunna tänkas köpa sex nu är avskräckta?

Vilket minner mig om när en affärsinnehavare i Kristinehamn åkte dit för att ha antastat unga pojkar i badhuset – jag jobbade då på Kristinehamnsposten och när målet skulle upp i tingsrätten hade rättsfallen i sedvanlig ordning anslagits i vår reception, där affärsidkarens namn (lite ovanligt) stod med liksom brottsrubricering (sexuellt ofredande). Den lappen tog minsann salig reporter Barbro Larsson bort med hänvisning till att det inte låg i allmänhetens intresse att veta vem som anklagades och ”folk”, d.v.s. annonsavdelningen och allmänhet som besökte tidningen, inte kunde anförtros denna kunskap. Det kunde tydligen bara vi murvlar som ju aldrig skvallrar privat...

När jag anställdes som reporter blev jag uppmanad att lära mig de pressetiska reglerna. som press, TV och radio i Sverige frivilligt har utfärdat. De har utformats med stöd av de restriktioner som finns i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Regel nummer sju: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

Nu ansåg exempelvis DN att det var av allmänintresse att publicera namnet på Anna Linds mördare Mijailo Mijailovic redan innan han fälldes för mordet.

Men med sociala medier har allt detta gått överstyr. Är det av oavvisligt allmänintresse att publicera namn på någon som tydligen erkänt sexköp innan de fällts för brottet? Att vara politiker tycks vara utsatt, det är inte bara sexköpare som namnges, även rattfylleristers namn publiceras. Men misshandlare, förskingrare, våldtäktsmän? När VF 2011 grävde fram att en företagare i nordvärmland tjänade orimligt mycket som sjukgymnast (vilket resulterade i åtal för bedrägeri) så var anledningen till att hon sedermera namngavs i pressen att hon var landstingspolitiker och ledamot i polisstyrelsen. Hon dömdes också till skadestånd på flera miljoner varav inget enligt rapporter i bl. a. SVT betalats några år senare, men då är namngivningen bort och hon är ”dömd sjukgymnast och politiker”. Men eftersom hon inte längre är vald politiker skyddas hon av regel nummer sju.

Men vad programledare och kokboksförfattare gör utanför jobbet är normalt sett inte av uppenbart allmänintresse. I just detta fall kan man ju invända att det var programledaren själv som gick till TV4 och ville ”prata ut” men till de pressetiska reglerna hör också att man ska vara aktsam om intervjuobjekt som befinner sig i ett tillstånd då deras omdöme kan vara påverkat. Och en annan programledare som löpte gatlopp i medierna i samband med metoo hade inte själv uttalat sig och friades dessutom liksom Aftonbladets Fredrik Virtanen.

Men om jag nu håller mig till den fastställde brottslingen, d.v.s. Paolo Roberto, så är brottet i min värld vämjeligt. Ändå tar de mig en halv dag att svänga över att tycka att det är ännu mer vämjeligt att vara pöbel i sociala medier, det är otäckt att se att det är fritt fram att håna. Det otäcka är att jag inte vet om detta måste till för att han ska få några kännbara konsekvenser. Alltså personalchefen, Sverigechefen och ”toppekonomen” har blivit av med lite pengar och det har förmodligen varit rätt pinsamt – men de har jobbet kvar och jag fruktar också att de ibland möts med ”hö-hö-hö-oss-grabbar-emellan”-kommentarer.

Jag vill att sexköpare ska sluta köpa sex. När de ertappas så vill jag att samhället ska utdöma ett rimligt straff – jag tänker också att man inte kan vara förtroendevald om man begått brott över en viss straffsats.

Men vad menar vi med likhet inför lagen? Jag får ingen rätsida på den här frågan. Helt klart har i alla fall sociala medier givit oss en folkdomstol som behöver egna ”personetiska” regler.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.