• idag
    31 maj
    12°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    1 juni
    23°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    2 juni
    24°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    3 juni
    20°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    4 juni
    19°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Ansvar i stället för tvång som strategi

Debatt
PUBLICERAD:
"Politiker och experter förstår, medvetet eller omedvetet, att vi svenskar förstår ansvarsspråket." Poängterar Per Skålén, professor i företagsekonomi.
Foto: Pontus Lundahl/TT
"Mjuk makt" i kampen mot coronaviruset.

I sitt tal till nationen den 22 mars sa statsminister Stefan Löfven att vi måste möta krisen ”…som ett samhälle där alla tar ansvar för sig själva, för varandra och för vårt land”.

Statsministern är inte den ende som uppmanat oss till att ta ansvar för att begränsa spridningen av coronaviruset sars-cov-2. På frågan om ytterligare åtgärder kommer att vidtas för att stävja trängseln på restauranger och krogar svarade exempelvis stadsepidemiolog Anders Tegnell enligt TV 4 den 20 april så här: ”Den enskilde individen har ett stort ansvar för att det här ska fungera”. Inför valborg och första maj kom regionråd Fredrik Larsson med följande uppmaning till värmlänningarna: ”Nu går vi in i en storhelg och då är det extra viktigt att alla tar sitt eget ansvar för att minska smittspridningen” (i VF 30/4).

I Sverige betonas alltså det individuella och kollektiva ansvaret för att minska spridningen av viruset. Många andra länder har i större utsträckning använt sig av olika tvångsåtgärder. Hur kan vi förstå att Sverige sticker ut?

Att uppmana människor att ta ansvar respektive att tvinga människor att lyda är uttryck för två olika typer av makt som används för att organisera samhället. Tvång är exempel på vad vi kan kalla hård makt och bygger på att staten har makt över medborgarna. Genom att sätta upp regler (i form av utegångsförbud) och genom att bestraffa brott mot dessa regler (böter eller fängelse) begränsar staten människors handlingar. Tvång förutsätter således en omfattande kontrollapparat för att den ska fungera som maktstrategi. Det behövs tex poliser som kontrollerar att ett utegångsförbud följs och som utfärdar böter om så inte är fallet. Tvång är en negativ, begränsande och resurskrävande makt.

Att uppmana till individuellt och kollektivt ansvarstagande är ett exempel på mjuk makt. Till skillnad från hård makt finns det inte någon aktör (t.ex. staten) som äger den mjuka makten. Vem som helst kan uppmana andra att ta ansvar. Vid utövande av mjuk makt läggs heller inte fokus på att bestraffa regelbrytare utan på att förmå människor av egen fri vilja att handla på ett visst sätt. Om man tex kan förmå alla människor att tycka att det är rätt att hålla två meters avstånd mellan varandra för att bekämpa Covid-19 behövs inget generellt utegångsförbud med därtill hörande bestraffningar. Att ta ansvar kan därför upplevas som något positivt och som ett förverkligande av den egna friheten snarare än som makt.

De maktteoretiker som arbetat i den franske filosofen och historikern Michel Foucaults anda har dock på ett övertygande sätt visat att ansvarstagande fungerar som makt. Nikolas Rose visar tex i sin bok Powers of Freedom (ungefär ”Makt genom frihet”) hur stater genom olika metoder förmår sina medborgare att utöva sin frihet på ett sätt som ligger i dessa staters intresse. Genom att förmå medborgare att ta ansvar för sin fysiska och psykiska hälsa, för sin pension, för sina barn, för sin utbildning, för varandra eller att hålla avstånd till andra människor under en pandemi bidrar medborgarna till statens gemensamma välstånd och välmående. Ansvarstagande syftar alltså till att människor av egen fri vilja ska kontrollera det egna beteendet. En form av mjuk makt.

Ett vanligt sätt att styra människor att använda sin frihet på ett visst sätt är att hänvisa till kunskap. Politiker i Sverige motiverar sina uppmaningar till oss att ta ansvar under rådande pandemi genom att hänvisa till experter på Folkhälsomyndigheten. Och experterna på Folkhälsomyndigheten de hänvisar ofta till vetenskapliga studier för att motivera sina rekommendationer – vilket också är fallet för de forskare som kritiserat Folkhälsomyndighetens coronastrategi. Makt kopplad till kunskap brukar kallas för disciplinär makt, dels för att makten härstammar från vetenskapliga discipliner, dels för att kunskapen disciplinerar människors beteende, t.ex. att bete sig ansvarstagande.

Ett annat sätt att påverka medborgarna att använda sin frihet på ett ansvarstagande sätt kallas pastoral makt. På samma sätt som en pastor i en församling hänvisar till den kristna etiken för att förklara varför människor bör handla på ett visst sätt fungerar pastoral makt genom att politiker och andra aktörer hänvisar till ett samhälles gemensamma normer och värderingar med målet att förmå människor att använda sin frihet i enlighet med dessa normer och värderingar. I sitt tal på första maj i år sa Stefan Löfven: ”Krisen är en brutal påminnelse om att ensam inte är stark. Vi är alla beroende av att alla tar sitt ansvar och visar solidaritet” (SVT 200501). Genom att uppmana till solidaritet, som varit en central värdering i Sverige under lång tid, åtminstone på vänsterkanten, försöker Stefan Löfven förmå oss att ta kollektivt ansvar.

Mjuk makt i form av tex uppmaningar till ansvarstagande förknippas i forskningen med nyliberalism. Detta kan upplevas som motsägelsefullt då ett centralt argument hos nyliberala tänkare som Friedrich von Hayek och Milton Friedman är att alla former av statlig maktkoncentration måste undvikas. Istället ska staten ha en begränsad roll och stå som garant för att människor kan förverkliga sin frihet på väl fungerande marknader. Frihet ses av nyliberala tänkare som motsatsen till makt. Men dessa förstår makt i termer av hård makt, som negativ makt vilken innehavs av staten och som utövas i form av tvång. Men som senare maktforskning alltså har visat är frihet förknippad med mjuk makt. Fria marknader förutsätter att människor tar ansvar för att agera rationellt.

Professorn i ekonomisk historia Jenny Andersson beskriver i tidskriften Respons (nr 1 2020) ett omfattande forskningsprojekt om nyliberalismen i Norden som hon ska påbörja. En utgångspunkt för projektet, skriver Andersson, är att nyliberalismen tagit sig olika uttryck i olika länder. I Kina har den tex tagit en auktoritär riktning vilket inte är fallet i Sverige och andra nordiska länder. Hon skriver också att det förmodligen finns skillnader mellan de nordiska länderna som studien ska undersöka. Men en sak är Andersson redan säker på och det är att Sverige är mer nyliberalt än övriga nordiska länder. Det är därför inte orimligt att Andersson och hennes kollegor kommer komma fram till att det i Sverige, jämfört med övriga nordiska länder, har varit vanligare att styra medborgarnas beteende genom mjuk makt och genom att försöka förmå människor att ta ansvar.

Om det skulle stämma kan vi förstå varför Sverige, i jämförelse med andra länder, sticker ut i bekämpningen av coronaviruset helt enkelt för att frivilligt ansvarstagande och mjuk makt har blivit ett naturligt sätt att styra i Sverige. Politiker och experter förstår, medvetet eller omedvetet, att vi svenskar förstår ansvarsspråket. De har så att säga vant sig vid att delegera ansvaret för att ta ansvar till oss medborgare. Ansvar snarare än tvång blir därför vår strategi för att möta krisen. I vilken mån denna strategi varit effektiv eller ej får framtida utvärderingar utvisa. Möjligen kommer en slutsats i dessa utvärderingar bli att det sattes lite för stor tilltro till vår vilja och förmåga att ta ansvar.

Per Skålén

Professor i företagsekonomi

Karlstads universitet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.