• idag
    3 juni
    15°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    4 juni
    19°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    5 juni
    17°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    6 juni
    16°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    7 juni
    15°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Mina tre inkörsportar till Tjeckoslovakien

Debatt
PUBLICERAD:
Friidrottaren Emil Zátopek blev Mats Parners första riktiga kontakt med dåvarande Tjeckoslovakien.
Foto: AP
Av de olympiska sommarspelen i London år 1948 är mina hågkomster i det närmaste obefintliga, men Helsingfors-OS 1952 har jag bevarat i desto varmare och tacksammare minne.

Det beror i första hand på den oförglömliga fotbollsturneringen, som lyftes till rent astronomiska höjder tack vare de vinröda ungrarnas stjärnglans. Sönerna från Pustan besegrade Sverige med 6–0 i ena semifinalen och blev ett par dygn senare mästare i överlägsen stil. Våra blågula representanter fick nätt och jämnt låna bollen mot de tekniska och samspelta magyarerna – men blev ändå bronsmedaljörer.

Puskas, Kocsis, Hidegkuti, Zsibor, Bozsik & Co får ursäkta, men Helsingfors-spelens mest segerrike och omtalade aktör var faktiskt inte bollekvilibrist utan långdistanslöpare och tävlade för Tjeckoslovakien: 1922–09–19 Emil Zátopek. I sin typiska och grimasfyllda stil, utprovad och smaksatt med oförmodade ryck och tempoväxlingar, vann Zátopek OS-guld på både 5000 meter, 10 000 meter och maraton (där värmlänningen Gustaf Jansson överraskade oss alla med en fin tredjeplats). Att sedan Emils äkta hälft Dana Zátopková blev olympisk mästarinna i spjutkastning fullbordade Z-klanens OS-succé.

Fenomenet Emil Zátopek kom att bli mitt livs första egentliga kontakt med Tjeckoslovakien. I den 142 sidor långa romanen Springa (Rámus förlag 2016) skildrar Jean Echenoz på underfundig, konstfull och allvarstyngd prosa Zátopeks hela liv från och med hans första stapplande löparsteg ända till det bittra slutet år 2000 – ett stycke litteratur att entusiastiskt rekommendera.

Mitt livs andra kontakt med Tjeckoslovakien lät vänta på sig ända till den motbjudande onsdagen den 21 augusti 1968. Då vistades jag som skyttesoldat på Livgrenadjärregementet (I4) i Linköping, och just då invaderade styrkor från Warszawapakten den sovjetiska satellitstat vars huvudstad heter Prag och rullade beslutsamt in på sina larvfötter mitt i nationens hjärtkammare. Själv skulle jag mucka en av de första dagarna i september och därefter återvända ner till Lund och vidare studier i nationalekonomi.

Både löjtnant Arrelöw och kapten Jägtoft klargjorde för mig att såväl det ena som det andra löpte risk att skrinläggas på obestämd tid. Orosmolnen tornade upp sig. Med ens tedde sig framtiden oviss.

Efter fredagsreveljen, 23 aug, ställde hela mitt kompani upp på I4:as kaserngård, anfört av fänrik Käll. Han deklarerade att Prag-våren nu ekiperat sig i höstdräkt, att ”socialismen än en gång visat sitt rätta ansikte”, och att han betraktade ockupanternas grymheter som en förolämpning mot nästan allt som han för sin del satte högt i livet. Nu var goda råd dyra. Våra AK4-or blev inskjutna, stridspackningarna finjusterades, och under lördagen/söndagen bannlystes all frigång; vi fick ligga kvar på regementet ”i beredskap”. Ett ondskefullt rykte gjorde gällande att vi skulle cykeltolka hela vägen ner till Kalmar, av allt att döma redan på måndagen, och sedan överskeppas till Gotland som fosterlandsförsvarare mot Leonid Brezjnevs vältränade styrkor.

På det ryktet trodde jag obetingat. Helt andra tankar upptog rimligen de närmast ansvariga på ”Radio Prag”, som klockan 01:00 den 21 augusti lät meddela följande:

”I natt, tisdagen den 20 augusti klockan 23:00, trängde väpnade elitstyrkor från Sovjetunionen, Tyska Demokratiska Republiken, Folkrepubliken Polen, Folkrepubliken Ungern och Folkrepubliken Bulgarien in över Tjeckoslovakiska Socialistiska Republikens gränsmarkeringar / … /. Vårt lands centralkommitté och presidium betraktar detta handlande som stridande icke blott mot de grundläggande principerna för relationer mellan socialistiska stater utan även stridande mot folkrättens grundvalar.”

Men dessbättre återgick allt till det normala, här i Sverige vill säga, och den 3 september lämnade jag I4 för gott, flera erfarenheter rikare. I mina öron ringde alltjämt den vädjan som en hundraprocentigt enig tjeckisk nationalförsamling basunerat ut: ”Vi uppmanar alla länders parlament och den allmänna opinionen i hela världen att stödja våra lagliga krav.”

Nästan 24 år senare, sommaren 1992, tillbringade jag en vecka i Prag och lät mig imponeras av gamla kungaborgar, barockpalats, sagoslott, medeltida byggnadsverk och inte minst av den automatiserade tunnelbanefras som jag efter några dagar kunde utantill (men nu dessvärre glömt bort). Universitetet blev ett av mina utflyktsmål. Det grundades 1348, rimligtvis för att uppmärksamma hundraårsminnet av det epokgörande kyrkomötet i den östgötska metropolen Skänninge 1248.

Jag uppsökte också den kyrka i vilken Tycho Brahe (1546–1601) ligger begravd, och jag vallfärdade till den plats där Johannes Kepler (1571–1630), Tychos vetenskaplige arvtagare, fick fria händer.

Det fick han vid sitt arbetsbord på Karlsgasse. Knuten till det bordet 24 timmar/dygn gjorde Kepler en fullkomligt heroisk insats för att tolka Brahes astronomiska observationer från ön Ven mitt i Öresund. Efter fyra års oavbrutet räknande fann han att planeten Mars bana runt solen INTE beskriver ett antal komplicerade cirkelrörelser utan istället är ellipsformad med solen i ellipsens ena brännpunkt. Denna upptäckt kunde sedan generaliseras till de resterande planetbanorna, inbegripet jordens, och Keplers första lag var därmed ett faktum. Med den skrev det egensinniga geniet vetenskapshistoria, och med Karlsbron och Keplers ”gasse” inristade på min vapensköld kunde jag leende ta farväl av Prag.

Ibland har jag frågat mig, om de händelser som relateras ovan – ” inkörsportarna till Tjeckoslovakien” – har avsatt några spår och påverkat mitt liv. Kanske i någon mån och på sätt som inte är helt lätta att reda ut. Jag har klara minnesbilder av att jag på lediga stunder vid besöket i Prag läste Peter Englunds essäsamling Förflutenhetens landskap (Atlantis 1991) med stor behållning och blev Englundsupporter på köpet. Till hans författarskap har jag sedan dess ett gott öga eller rentav två. Hade det blivit så om jag läst honom på en mindre exotisk plats?

Under i synnerhet 1970- och 80-talen, men även senare, har jag varit en flitig och mäkta träningsvillig men relativt medioker långdistanslöpare. Kan det ha berott på att det frustande lokomotivet Zátopek var en av mina inspirationskällor? Det är väl inte alldeles uteslutet, men på ett medvetet plan var den roll han spelade på sin höjd marginell. Doktor Sheehans Running and Being hade större betydelse.

Ockupationen av Tjeckoslovakien i augusti 1968 var en händelse med världshistorisk räckvidd. Dörrar slogs obönhörligt igen, mörkret föll över Europa och hoppet om en ”socialism med mänskligt ansikte” krossades, möjligen för alltid. Det handlade om en av de stora katastroferna.

I det påståendet skulle makarna Zátopek ha instämt. Emil var en av hjältarna och motståndsmännen under Pragvåren. Han är nu borta sedan länge och den sex timmar äldre Dana avled den 13 mars i år.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.