Att förlora framtiden

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
”Såhär i Coronatider”. Så inleds vartenda nyhetsinslag just nu, vare sig det handlar om att hantera den ekonomiska krisen, planera sin sommarsemester eller plantera vårlökar.

Läget i världen börjar bli tröttsamt, riktigt tröttsamt. Efter att i drygt tre månader levt i någon slags halvkarantän så är många av oss trötta i själen. Att inte kunna umgås och krama om våra familjemedlemmar sliter hårt. Jag är imponerad över att vi orkar fortsätta att hålla distans, tvätta händerna och undvika onödiga sociala konfrontationer i den grad vi gör. Jag tycker att vi definitivt är värda tapperhetsmedaljer. Det är nästan surrealistiskt att se världens dödstal stiga dag för dag. Tack och lov så har ingen av mina anhöriga smittats ännu men den oron är så stor att den stundtals är övermäktig. Jag har förlorat alla mina jobb under sommaren och hösten hänger som en eldsprutande drake över mig. Kommer saker att återgå till det normala?

Även om jag kämpar för att hålla modet uppe så är jag trött på allt som rör Covid-19. Allt oftare hoppar jag över eftermiddagens presskonferens, den jag för några veckor sedan satt bänkad framför med ögonen vidöppna som om de hölls uppe av tändstickor. Jag vill vråla ut i frustration när jag hör livliga diskussioner ifall munskydd verkligen stoppar smittspridningen och jag får utslag när jag hör ord som "antikroppar" och "flockimmunitet".

Jag är trött på alla diskussioner, spekulationer och debatter runt krisen. Jag är trött på att den tar så stort anspråk på vårt kollektiva medvetande. Det skrämmer mig att vi inte vet när krisen blåst över. När jag hör experterna spekulera om att vi säkert får dras med den här skiten i två år, då får jag svindel och blir gråtfärdig. Hur ska vi orka?

Jag är en vän av ordning och trygghet som gillar att planera långsiktigt men det är omöjligt just nu. Ovisshet är ett långsamt gift som tar död på själens kraft. När vi nu står handfallna och oförmögna att påverka och planera framtiden så hamnar vi i ett påfrestande dödläge. Nuet behöver nämligen ett fäste i framtiden för att jag ska ha kontroll på mitt liv. Hur ska jag orka bära denna ovisshet? Kanske är svaret enklare än jag tror. Jag behöver inte lägga så mycket energi på framtiden då den faktiskt ligger utom min kontroll. Kanske gör jag rätt i att styra bort blicken från nyheterna och släppa lite på mitt kontrollbehov. Samtiden är inte lätt att bära för en trygghetsskadad västvärldsmänniska som vill leva med hängslen, livrem, bilbälte och flytväst. Det är tungt för oss som vill se livets vassa hörn vadderade och kuddförstärkta, alla oss som inget ont någonsin får hända men nu när vi inte kan planera och förutse allting så öppnar sig kanske en möjlighet? Vi kan plötsligt ge oss hän till eftertanke, meditation och vila. Jag är medveten om att det sitter andra trygghetsnarkomaner därute som säkert blir upprörda över mina ord. Kanske ska vi praktisera det som Yoda lärde oss i "Star Wars Episode III": ”Train yourself to let go of everything you fear to lose”.

Det finns något magiskt i att släppa lite på taget om alla idéer vi har om framtiden, som vi är så rädda för att förlora. Vi kanske lär oss att vi i slutänden inte kan påverka allt vad framtiden slänger på oss. Det som ska hända kommer ändå att ske hur mycket vi än stretar emot. Det kommer krävas både samarbete och uppoffringar för att vi ska klara av det här men även om vägen blir gropig så kommer allt till sist bli bra. Jag tror att den insikten kan göra oss lite mer fria, såhär i Coronatider.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.