• torsdag
    26 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    27 nov
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Iiris Viljanen - Rör sig viktlöst från visa till rap

Skivor
PUBLICERAD:
Iiris Viljanen.
Foto: Pressbild
"Ett livsbejakande album som sätter en ny standard för sånger som inte går att beskrivas utan måste höras."

Singer/Songwriter

Iiris Viljanen

Den lilla havsfrun
(Voi Elämä!)

”Vad har jag gjort för världen i år?” är frågan som uppenbarar sig när livet har kastat sin mask och Iiris Viljanen sitter ofattbart sjösjuk på båten som ska ta henne ut till de stora blå valarna.

Sången heter "Merissa" och den är i gott sällskap med en rad andra sånger som otåligt väntar på att få ge sig ut på öppet vatten; inte bara för att stilla en frihetslängtan utan också för att försöka förstå alla de grynnor som livets farled är kantad av.

Det är alldeles enastående berättat, sjunget och spelat, i en genre som i brist på lämplig beteckning möjligen kan kallas för singer/songwriter.

Visserligen uppfyller Iiris Viljanen beteckningen med råge, men den säger inte särskilt mycket om allt som hon får den att inrymma.

Det första man slås av är hennes magnifika pianospel, oavsett dag i veckan. Hon skulle klara att ta ut kompassriktningen för vilket jazzkapell som helst och antagligen också rocka paljetterna av Elton John om det behövdes.

Men av detta är hon inte intresserad, hellre då ett antal knivskarpa reflexioner över livets besvärligheter, som gett henne så många törnar att hon vid 32 års ålder när en förhoppning om att få leva åtminstone tills hon blir 50.

Pessimistiskt kan tyckas, men hon verkar ha kommit ut ur sina kriser som en starkare människa, utan att ha glömt de som gjort henne illa. De finns på hennes svarta lista – ”ni har tänt en gnista i mig/ ni kommer aldrig kunna slappna av”, varnar hon.

Och som det sjunger om hennes finlandssvenska och texternas så exakt tillbakalutade förhållande till musiken. Hon rör sig viktlöst från visa till rap och det mesta däremellan i sånger som man vill höra om och om igen, bara för att upptäcka alla små finesser som de rymmer, smyckade med piano, bas, trummor, klarinett, och ibland ett par stråkar.

Och trots att, för att låna hennes egen beskrivning, ångesten ibland möter Iiris Viljanen på bryggan blir detta ändå ett livsbejakande album, som i mina öron sätter en ny standard för sånger som inte går att beskrivas utan måste höras.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.