En digital första maj

Krönikor
PUBLICERAD:
Pilutta vädergudarna för valborg och första maj – i år slapp vi spana mot skyn för att se om vi möjligen skulle slippa regn och rusk.

Det är förstås förtal att påstå att det alltid är dåligt väder just denna vårhelg, men nog minns jag både ösregn, halv storm och rentav snöglopp som fått oss att huttra hopbitet framför brasan och i demonstrationstågen.

Med covid19-begränsningarna har vi sluppit oroa oss – vi satt snällt inne och tände valborgsbrasan i öppna spisen eller gjorde oss en karantäneldkorg ute på gräsmattan. Vårsånger led vi ingen brist på, en tydlig fluga under i dessa karantäntider har varit att sjunga digitalt tillsammans. Jag gissar att det krävs lite plock för att få ihop resultatet men jag har sett ett antal körer och orkestrar där varje enskild medlem sitter hemma i sin egen soffa och trudeluttar. Det har blivit fint.

Men jag hittade äkta vara – Säffle kommun la ut ett klipp där de slagit ihop Säffle musikförenings manskör med Långseruds manskör och med bravur sjunger de mest klassiska sångerna - "vintern ra…", "Hur härligt majsol ler" och "Sköna maj". De sjunger vackert och övriga Värmlandskommuner må vrida sig i avundsjuka för det är inte lätt att få ihop en manskör i dessa dagar. När jag pratar med körfolk verkar det ständigt vara samma problem – det dräller av altar och sopraner men är desto svårare att värva tenorer och basar. Som alt kan jag komma med i en kör om plats finnes men vore jag tenor eller bas kunde jag förmodligen välja och vraka. I och för sig sjunker stämman med åldern, i unga år kunde jag klara en mezzosopranstämma, sedan blev jag stabil alt, idag tror jag nog att jag kunde sjunga lika stabil tenor, kanske rentav tenorbaryton. Fast nu när jag undersöker hur egentligen indelningen är så ser jag att på den kvinnliga sidan kallas låga altar som jag för kontraaltar.

Men i Säffles klipp är samtliga sångare män, och de sjunger på svenskt vis, gravallvarligt och med flackande blickar för se i kameran är lite för läskigt.

Så valborg innehöll traditionsenligt brasa och vårsång, och jag vet inte om ni märkt att den ovissa framtiden och det overkliga nuet gjort att man plötsligt frossar i tillbakablickar. På facebook utmanas till att skriva listor på jobb man haft eller rockkonserter man bevistat varav ett ska vara fejk, – och vännerna ska gissa. En annan ”fejsemi” som grasserar med STOR smittrisk är att lägga ut ungdomsfoton på sig själv. Det är frestande, de där fotona då man var slät och ofnasig och ögonlocken inte börjat ramla ner över ögonen…

Men det är i den trenden jag delar minnet då Ölme kyrkokör inbjudits att sjunga vårsånger på någon konferens på Hennickehammar. Vi sjöng det vi skulle och sen fick vi middag. Och när vi ätit den hade konferensen tagit slut och gästerna åkt och vårskymningen föll över sjön… då ställde vi upp oss på terrassen och sjöng en gång till, alldeles ensamma och alldeles andlöst vackert kändes det eftersom vädergudarna blivit överrumplade och glömt att skicka regn.

Sedan var frågan om förstamajdemonstrerandet – Margot Wallström har visat sig vara en överdängare att skriva vers, och nu presterar hon många verser på okänt versmått över solidaritet i coronatid. ”Första maj varje sliten kavaj får vi sjunga från balkongen, och marschera i lägenheten även en trång en” (lite nödrim där…) deklamerar hon och något plakat brydde jag mig inte om men jag klampade lite lagom taktfast fram och tillbaka och ropade ”No pasaran – inte ett virus över min tröskel!” och ”Jag är fri, jag stannar hemma!”

Sen tog jag ut Internationalen på dragspelet och ringde kamraten som plockade fram fiolen och så facetimade vi fram en gemensam kampsång minsann.

Annars sjunger jag gärna raderna ur Gabriellas sång: ”Det är nu som livet är mitt/Jag har fått en stund här på jorden” för det förefaller som om många liksom satt livet på paus. Det talas mycket om ”sen” – då när viruset är borta och allt blir som vanligt igen. då ska vi göra väldigt många saker vi inte kan göra nu, vi ska ta igen alla resor och möten och shoppingrundor.

Men det vet vi ju ingenting om. Vi har suttit fullkomligt överraskade av hur allting vändes upp och ner bara sådär… Hur arbetslivet och företagandet gick över styr på en månad. Hur nostalgin breder ut sig och vi pratar om att framtiden var bättre förr…

Det vet vi ju inte heller. Jag har ramlat över något klipp med IT-filosofen Alexander Bard där han i mitten av 90-talet säger att internet förändrar vår framtid, vi kommer att överge uppslagsböcker och… till och med telefonkatalogen! Intervjuarna tittar lite klentroget på honom.

Vet folk under 25 idag ens vad en telefonkatalog är?

Samme Bard säger 2015 att 20-åringar idag ser det digitala livet som det ”riktiga” livet – till skillnad från oss dinosaurier som fortfarande tror att verkligheten – ”köttvärlden” – är det som räknas.

Coronapandemin har snabbat på förloppet, just denna helg med virtuella vårsånger och första maj-tal visar att det digitala skapandet kan sägas växa lika exponentiellt som coronaviruset.

Det spännande är att det inte är individen som därigenom lyfts fram, när alla kan vara med drunknar individen. Utan det gemensamma – när P2 bjuder in till vårkör skickar 707 sångare in egna inspelningar som redigeras ihop till en mäktig internetkör.

Så vårt nuvarande nu är precis som det ska vara.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.