Skilda världar i coronans tid

Ledare
PUBLICERAD:
Man med bärbar dator jobbar hemifrån på sin altan. Den möjligheten har inte LO:s samhällsbärare med servicejobb i handel, restaurang, transport, vård och omsorg.
Foto: Jessica Gow/TT
Hur svårt är det för en 65-årig ledarskribent att följa myndigheternas råd att hålla avstånd, undvika onödiga möten och jobba hemifrån? Inte ett dugg svårt. Utan hemmavarande barn och med en villa i Karlstad och ett uppkopplat fritidshus i Fryksdalen är det inga problem alls att sitta ensam och skriva.

Hur svårt är det med social distansering för en 40-årig undersköterska som bor med tre barn i en tvårummare i en av Stockholms förorter? Mycket svårt, för att inte säga omöjligt. Hon är beroende av kollektivtrafiken för att ta sig till jobbet där hon aldrig får vara ensam och kan hålla avstånd.

Krönikörer i storstadstidningarna suckar över hur trist och frustrerande det är att jobba hemifrån. De verkar ha glömt syftet med det. Att slippa bli smittad av coronaviruset och undvika att smittan sprids för snabbt i samhället. Hemarbetet är en lyx som många andra inte kan unna sig.

En kvinna i kassan kan möta flera hundra kunder på en dag.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

En kvinna i kassan på Ica kan möta flera hundra kunder på en dag. En frisör måste vara nära den som får håret fixat. En ordningsvakt är i närkontakt med andra människor under sitt arbetspass. En receptionist tar emot kunder och gäster bakom en disk. Inga två meters avstånd där inte.

En busschaufför måste sitta bakom ratten på sitt fordon för att ta den från A till B. En ambulanssjukvårdare eller en brandman kan inte undvika att komma nära olycksdrabbade och skadade människor. En servitör kan inte heller jobba hemifrån.

Undersköterskorna inom äldreomsorgen kan det definitivt inte. De är extremt nära de sköra äldre hela tiden. Gemensamt för alla de här yrkena är att de är samhällsbärare. Utan dem skulle Sverige definitivt inte fungera.

Undersköterskor i vården och äldreomsorgen har svårt att leva upp till social distansering.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

En annan gemensam nämnare är att alla är samhällsviktiga arbetaryrken organiserade i LO – Landsorganisationen. Många har låg status och låga löner, de är ofta osynliggjorda i medierna. De jobbar på, utan braskande rubriker och organiserade upprop.

LO lät Novus undersöka hur många av organisationens medlemmar som inte kunde jobba hemifrån. 93 procent svarade att de inte kan det.

Det handlar i grunden om ojämlikhet. Distansarbetet är en klassfråga. Orealistiskt för arbetarna, fullt möjligt för många tjänstemän som tillbringar det mesta av arbetstiden vid ett skrivbord, en dator och en telefon.

Risken att utsättas för smitta och covid-19 skiljer sig naturligtvis dramatiskt mellan den som kan hålla avstånd till andra människor under arbetsdagen och den som inte kan det. Revisionsföretag, reklambyråer och tidningsredaktioner har flyttat hem jobbet till de anställdas bostad i många fall, utan att det påverkar vare sig resultat eller effektivitet.

Samhällsbärarna i arbetarklassen måste ta sig till arbetsplatsen, med smittorisk både där och på vägen dit. Uppmaningen att så många som möjligt ska avstå från att resa kollektivt blir därför ett hån mot den som inte har något alternativ till bussen eller tunnelbanan.

Men oavsett var jobbet utförs är det alltid arbetsgivaren som har ansvaret för arbetsmiljön, inklusive att skydda de anställda från smitta av alla de slag. Det är lag på det. De anställdas hälsa måste alltid gå före lönsamheten, både på kort och lång sikt.

Här finns mycket att göra och en hel del är redan gjort. Rätt skyddsutrustning till hemtjänstpersonalen, plexiglasskivor i butikskassorna, stängda framdörrar i bussarna är några exempel som borde gälla överallt i landet. Så sätt i gång och fixa det.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.