Ung i coronatider

Krönikor
PUBLICERAD:
"På skolan leker Mary och hennes kompisar ´Corona´. Det är som ´Jage´ fast om den som jagar nuddar dig och ropar ´Corona´, faller du ihop i en hög."
Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT

Att ställa om från att vara en aktiv familj med flängresor till Stockholm, fritidsaktiviteter, socialt umgänge med middagar och bilturer till släkt och vänner till ett lugnt hemmaliv, är inte alltid så lätt. Och även om det inte går någon nöd på mig upplever jag att jag börjat värdera frihet ännu mer.

Då jag tillhör generationen som vuxit upp i ett mer och mer internationellt och individualistiskt samhälle kanske det är just min ”egentid” som påverkas mest. Jag tvingas nosa på hur det är att inte ha den rörelsefrihet jag annars tar för given. Oavsett om jag utnyttjar den eller inte.

Jag kommer säkert klara mig bra. Jag har jobbet kvar, är plikttrogen och tillhör ingen riskgrupp. Och nu när lugnet börjat infinna sig och jag har lyckats varva ner, slås jag av att det till och med är rätt skönt att vara hemma, rensa i garderober eller påta i trädgården. Och den där Berlinresan vi hade planerat i påsk var ju faktiskt inte ens nödvändig. Bara en lyx, en ynnest vi som familj har möjlighet att göra.

Men det innebär nya utmaningar för familjen. Min Olof arbetar numer hemifrån, vilket i och för sig är väldigt trevligt men som också ger avtryck i den annars så rutinmässiga vardagen. Till exempel så är fjällfilen slut VARJE morgon. På skolan leker Mary och hennes kompisar "Corona". Det är som "Jage" fast om den som jagar nuddar dig och ropar "Corona", faller du ihop i en hög. Och medan vi vuxna hoppar runt mellan de olika nyhetsflödena och direktrapporteringar, flyr vår sjuårige Otto in i dataspelens värld för att få underhållning och socialkontakt med sina kompisar i hemmakarantän.

Men för vår tonåring, Doris, som har fullt upp med komma bort från oss föräldrar och familjen och som vill vara med sina kompisar, blir skärmen många gånger hennes sätt att hålla kontakten. Och då behovet av en trygg och stabil vardag är så pass viktig för henne att till och med ett inställt nationellt prov i matte gör att världen rasar samman och hon messar i versaler sin frustration: "FUCK CORONA!". För henne kommer det här vara en tuff tid. Därför lämnar jag nu över ordet till henne – varsågod, Doris!

Tack, mamma. De här senaste månaderna har ju varit väldigt konstiga för alla åldrar. Men jag vill att ni ska sätta er in i min tonårshjärna ett tag. Jag kan ju inte tala för alla unga nu utan det här är så jag upplever situationen.

Jag kan ju inte påstå att jag är rädd för att få Corona själv eftersom jag inte är i någon riskgrupp så jag kanske är lite för oförsiktig. Men bara för att själva viruset inte påverkar mig så mycket så är det ändå en sak som i allt detta gör att jag blir ganska påverkad. Konsekvenserna.

Vi tonåringar som är i åldern där man hänger med sina kompisgäng, går på stan, äter ute och så vidare. Vi är ju helt strandsatta. Och även fast vi är generation Z och håller på otroligt mycket med våra mobiler så är vi otroligt sociala också, eller i alla fall jag. Jag hänger med kompisar hela tiden och hittar på allt från att åka till Yoump till att grilla på Skutberget.

Jag tränar mycket också och från att träna 4-5 gånger i veckan till inget nu, är en total plåga. Jag mår dåligt av att sitta inne en hel dag då jag alltid vill att det ska hända någonting. Jag tänker inte ens nämna min skärmtid nu när träningarna är inställda, it hurts. Man blir ju så begränsad i vardagen, så vad ska man göra?

Alltså jag lider ju mer fysiskt än psykiskt, tror jag? Jag aldrig varit såhär ovetande i en situation, min hjärna går på högvarv mer än vanligt. Nej, okej, jag lider nog både fysiskt och psykiskt, tror jag?

Det jag i alla fall vet är, att jag mår dåligt av att inte få träna, inte vara med mina kompisar och släkt. Att vara ovetande om framtiden, att alla utomlandsresor är inställda framöver, alla roliga sommarevent och annat.

Förut frågade man kompisar: ”Kan du ses?” Nu är det mer: ”Har du nyst dom senaste två dygnen, om inte… Kan du ses?” Man blir ju stressad av sånt här, ska man skratta eller gråta liksom? För hur ska man veta vem som är känsligare än den andra? Till exempel min familj är inte dom som bunkrar toapapper direkt utan vi försöker nog leva ett så vanligt liv som möjligt fortfarande. Men sen har jag kompisar vars familjer är dom som bunkrar toapapper och inte lämnar husen. Dom får lösa den här situationen så om dom vill men det är inget jag hade klarat av. Fast det är ganska kul att se vilka roller som uppstår i sådana situationer.

Först var jag nog alldeles för oförsiktig då jag inte fattade varför alla var så rädda för en vanlig influensa med ett nytt namn bara. Tills jag förstod att jorden kanske inte kretsar runt mig, det kanske beror på andra än dig själv Doris. Jag fick ju förklarat att man ställer in saker för att stoppa spridningen, göra det enklare för sjukvården och att inte gå runt att bära på en smitta som kan smitta någon i riskgruppen. Då fattade jag varför man ska följa råden som kommer, så nu tvättar jag händerna ofta och länge, och kanske inte klänger på mina kompisar som jag brukar.

Men som du, mamma, skriver är jag en person som har ganska svårt för förändringar så det är inte lätt att göra om ens livsvanor på två månader. Jag har märkt på mig att jag blivit på sämre humör under den här tiden, för att allt är så ovetande och helt plötsligt är alla mina sommarplaner inställda. Tyvärr är det väl min familj som får sota för dom humörsvängningarna då.

Nu kanske ni har fått en inblick i en 15-årings Coronatankar. Jag vet inte om dom är lika alla andras tankar eller om mina har blåst åt andra hållet. Men det jobbigaste i det här är ju i alla fall konsekvenserna av allting och så fort allt bara ändrar ens vardag. Men hur jobbigt det än är att inte få träffa mina fina kompisar lika ofta eller få dansa med mitt danskompani, får man väl tänka att jag inte är den mest påverkade personen av det här viruset, så jag får försöka göra det bästa av situationen. Även fast det inte är min starka egenskap.

Fakta om...

Generation Z, är födda på 00-talen. De är den första generationen som föds in i en digitaliserad värld. Föredrar trygghet framför äventyr. Är kollektivister. Vad som också utmärker generation Z är ett ökat behov av stabilitet och säkerhet, både ekonomiskt och socialt.

Generation X, födda mellan 60- och 80-talet. Duktiga, solidariska, sönderstressade och en smula ironiska. Men strävan efter att vara till lags och att göra rätt för sig har också lett till en historisk sjukskrivningsboom. Ingen tidigare generation har sjukskrivits för psykisk ohälsa i samma utsträckning som 70-talisterna. Kanske denna ofrivilliga hemmakarantän bara gör oss gott?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.